Förväntningarna var höga på den kulturkväll som ägde rum i kulturhuset Ängeln i lördags kväll med rubriken Det mesta av det bästa. Dels för att den bjöd på ett digert program med några av Katrineholms- och Vingåkerstraktens populäraste och bästa ”lokala superstjärnor” och dels för att kvällen var utsåld. Personligen tyckte jag redan när Anders Sundquist presenterade idén att den var smått genial, och när jag fick se programmet, som förutom musikaliska inslag också omfattade framträdanden med Birger Schlaug och Tommy Myllymäki, tänkte jag att detta evenemang offrar jag mer än gärna en hel lördagskväll på.
Paret Johanna och Thomas Widén fick den föga avundsvärda äran att inleda, att fånga uppmärksamheten från en ätande publik, som ännu inte riktigt kommit i stämning. Jag har hört mycket gott om dessa Vingåkersartister, och blev främst imponerad av hur de samspelade på fiol och gitarr. De inledde med Lars Winnerbäcks och Miss Lis duett Om du lämnar mig nu, en bra låt som huserat på Svensktoppen i åratal.
Arrangören hade lagt ut tändare på borden som publiken fick använda när de tyckte något var bra, och det började lysa här och där när Johanna Widén sjöng Helen Sjöholms paradnummer Gabriellas sång av Py Bäckman och Stefan Nilsson. Efter Widéns var det dags för en liten föreställning i föreställningen.
Avstigning för den som inte hittar hem med Arne Eklöf och Cecilia Brunosson är sammanställd av Bo Ekman och bygger på Lars Forsells texter. Bo Ekman har alltså använt sig av olika Forsellska texter och skapat något nytt, en poetisk liten musikteater om döden, med två av Katrineholms mest kända revyrävar i huvudrollerna och körledare Peder Larsson på dragspel. En spännande idé. Det kvardröjande intrycket är ändå att Cecilia Brunosson har en mycket fin sångröst, en talang med potential. Musikgruppen Mama Morrigan har funnits några år i lite olika konstellationer. För dagen med Therese Fasth, Sofia Andersson, Jenny Wistbacka och Anders och Karin Bergfjord.
Särskilt imponeras jag av Karin Bergfjords insats på pianot, det lyfter Mama Morrigans musik som ju annars bygger mest på text. Jag gillar också deras låt om att tjejer och kvinnor ska ta tillbaka natten och våga gå hem genom stan på kvällarna. Tommy Myllymäki berättade hur han fostrats till stjärnkock av stränga, perfektionistiska kändiskrögare som skäller och kastar ut en rätt som inte duger på gatan. Att restaurangbranschen är hård och tuff visste jag, men för att komma i närheten av Michelin-stärnorna krävs arbetsinsatser och hänsynslöshet som få klarar av. Tommy Myllymäki tycks ha andra värden och satsar idag på att servera det bästa av ekologisk och närproducerad mat i Julita värdshus. Han berättade bland annat att Sveriges bästa grönsaksodlare är Karl Källander i Floda.
– Vi kan få en supermatkultur här i Sörmland, framför allt här i Katrineholmstrakten, avslutade han.
Efter paus öppnade Hot House Unlimited, Christer Cronholm, Elisabeh Bjurell, Pia Olby och Malte Sjöstrand med kvällens musikaliska höjdpunkt. Kvartetten, som består av sanna musikälskare och skickliga musiker levererade en jazzig mix av visor och blues. Ett perfekt program som gav mersmak. Carin Widén var nästa programpunkt. Hon är en charmig och skicklig sångerska som påminner mycket om Shirley Clamp med sin lite naiva, präktiga utstrålning. Carin Widén ackompanjerades av sin kusin Thomas Widén, som fick arbeta hårt denna afton.
Det är bara fula, misslyckade kvinnor som vill ha rösträtt. Så resonerade etablissemanget i Sverige för 100 år sedan, berättade Birger Schlaug som höll en upprörande liten föreläsning om Elin Wägner. Upprörande för att det Elin Wägner och hennes medsystrar upplevde i början av förra seklet fortfarande gäller. I dag handlar det inte om rösträtten, utan om makten inom näringslivet och synligheten i medierna. Och även den yttersta politiska makten.
Tråkigt att Birger Schlaug kände att han var tvungen at släta ut sitt budskap genom gubbigt skoj om fotboll, kvinnor och tv-tablåer. Michael Mårtensson fick avsluta kvällen med ett knippe musikalnummer. Han hade drabbats av en förkylning men levererade proffsigt sånger som Anthem ur Chess, Mack the Knife ur Tolvskillingssoperan och Jag är den jag är ut Les Cages aux Folles. Michael Mårtensson, som jag har följt sedan han var tonåring, har mognat som artist och har aldrig varit bättre. Gasen tog slut i de flesta tändarna, när han och hans forna skolkamrat Carin Widén avslutade med en duett.