Det är inte verk av författare som John Steinbeck eller Majgull Axelsson som gör att min vardag blivit mindre produktiv. Det är heller inte till Karin Boye eller James Joyce jag söker mig för att fly undan verkligheten runt omkring. Och jag kan nog med säkerhet säga att Kazuo Ishiguros, årets litteraturpristagare, historier inte kommer berättas för mig genom hörlurarna till min telefon.
Nej, jag lever numera mitt liv genom deckare, lättsamma långkörare som kan ligga som en konstant bakgrundsberättelse i min vardag. I dem finner jag tröst, trygghet och en orsak till prokrastinering – ett uppskjutarbeteende jag alltid haft. Jag lägger ofta den viktiga uppgiften åt sidan och nu är det lättare än någonsin att bara sluta ögonen och försvinna iväg till en annan, mer händelserik verklighet.
Det är författare som David Baldacci, Jo Nesbø och nu Lee Childs över 20 böcker långa serie om protagonisten Jack Reacher, en före detta militärpolis som följer sin egen moralkodex, som räddar min vardag från tristress och ser till att jag inte fullföljer mina åtaganden. Inga litterära mästerverk på något sätt, men med intriger som en snabbt lär sig och med lätthet kan somna till. Det gör inget om en missar någon timme här eller där, för grunden i alla historier är densamma. De konsekventa historierna skapar en trygghet och jag kan alltid vända mig till dem om jag behöver komma bort från mina egna tankar eller åtaganden. Vilket är förvånansvärt ofta, har det visat sig.