När vår förra chefsredaktör Marie Hillblom städade ur sina skåp på redaktionen delade hon frikostigt ut det hon hade samlat på sig under åren. Själv fick jag ärva en ambitiös tipspromenad, fast facit var och förblev försvunnet.
Det gav upphov till filosofiska funderingar, för visst känns emellanåt hela livet som en tipspromenad full av frågor men utan facit. Ta något så enkelt som frågan: Var ligger 9-åringens försvunna saxofonbok? 1. Uppslukad av hennes hurtssystem under sängen, X. Konfiskerad av någon ljudkänslig granne eller 2. Den var tillverkad av samma papper som de hemliga uppdragen i Mission Impossible skrevs på och har efter en termins användande självförstörts. I det här fallet är svar 1 korrekt, lådhurtsen spottade sent omsider ut stöldgodset.
Annat i livet får man helt enkelt ta sig igenom utan ett facit att tjuvkika i. Ju äldre man blir, desto mindre tvärsäkra blir ens utsagor. Om det beror på klädsam självinsikt eller på en värld stadd i ständig förändring låter jag vara osagt.
Det är orientering utan kompass och det blir så mycket mer spännande då. Det är alltid mer äventyrligt på slingriga kringelikrokvägar än breda autostrador.