Julkonserten med Katrineholms Musikkår brukar kännas som ett skönt avbrott i stressfyllda julförberedelsetider: Att kunna slå sig ner i Tallåsaulans förbluffande bekväma publikfåtöljer och låta sig bli underhållen av en uppsluppen musikkår är en lisa för själen. Så bjuder traditionen och så blev även denna den 38:de julkonserten.
Så värst mycket julstämning var det däremot svårt att uppamma. Decembereftermiddagen bjöd på grinigt småregn med inslag av riktigt elaka skurar och det stora julreklamsspektaklet har ännu inte dragit igång på fullt allvar. Än så länge är det svårt att ens tänka sig doften av julgran och skinkgriljering.
Julkonserten rådde till viss del bot på det. Mel Thormes The Christmas song och en finstämd Have Yourself a Merry Little Christmas, med den alldeles bedårande gästsolisten Lisa Bennerhed fick julnerven att vakna till liv. Däremot fanns det en del fallgropar som satte (h)julupphängningen på svåra prov. Mer om detta i det följande. En hyggligt stor publik hade trotsat väder och söndagsdvala för att söka sig till Tallåsaulan. De blev bjudna på gott humör och gemyt från Musikkåren som det här året stod under ledning av Ulf Ljunggren.
Jag har svårt att hålla reda på alla gånger som jag har råkat på Ljunggren i olika sammanhang. Han är ett givet inslag i så mycket av det katrineholmska musiklivet att han i det närmaste kan räknas till en institution i sig själv. Att ta sig an dirigentuppdraget är en uppgift som är prestigefullt och tidskrävande. Jag tror att det behövs just mer tid för att sätta sin prägel på orkestern. Ulf Ljunggren sprider spelglädje runt sig. Orkestern trivs och har roligt. Därför är det kanske en paradox att det låter allra bäst i de mer allvarstyngda delarna av konserten.
Magnus Bosson är säkerheten själv och levererar en med stor resonansbotten klingande version av Adams julsång. Den känns som raka satsen till den alltför stela versionen av White Christmas. Att framföra den utan att hitta jazztonen är som att klappa på ettor och treor i en evergreen. Bosson har en utpräglat skolad röst som inte kommer till sin rätt i friare melodier. Men efter Julsången, som tidigare nämnts, så var allt glömt.
Lisa Bennerhed har en säregen kvalitet i sin röstarsenal. Lite jazztoner letar sig in i det skolat klassiska. En klarhet och tonsäkerhet som är frapperande. De höga tonerna nås med en lätthet och självklarhet som är klockren. Men det är inte det som utgör det säregna och speciella i rösten. Lisa Bennerhed har en röst som lånar drag av fyrtitalsestetiken vilket är en fascinerande anakronism i sig själv. Som att bli förflyttad till Ulla Billqvistland någonstans i Sverige. En fullständigt unik kvalitet. Lisa Bennerhed kan ta för sig mer och behöver inte rädas de stora sammanhangen.
En del av programinslagen upplevde jag som lite malplace. Jag har svårt för medley på det hela taget. Det känns mer genuint med sånger som spelas i sin helhet. Musikkåren har en liten lätt identiteskonflikt. Ska det svänga amerikanskt eller är det ompa som gäller? Det kommer att visa sig.
Sven Bertilsson