Ale Möller Band och Ranarim
Omformarstationen, Sköldinge
Så har då Sköldinge äntligen fått sitt kulturhus. I fredags invigdes Omformarstationen vid järnvägen med två högklassiga konserter i ljuv sommarkväll.
Först ut var Ranarim, folkmusikgruppen som gjorde en länsturné i våras. En turné som bland annat gjorde stopp i Högsjö. Då var gruppens nya sångerska Johanna Bölja Hertzberg tyvärr sjuk. I Sköldinge saknades den andra sångerskan, originalmedlemmen Ulrika Bodén, av samma trista orsak.
Ständig vikarie
I stället ryckte Ranarims ständiga vikarie Emma Björling in, så att den stora publiken i Omformarstationen fick chans att ta del av stämsången som bär mycket av Ranarims musik. Självklart var inte Johanna och Emma riktigt lika samkörda som Ulrika och den andra originalsångerskan Sofia Sandén blev efter många års samarbete. Men sången var fin ändå, och kompades följsamt av Niklas Roswalls nyckelharpor, Daniel Eks gitarrer och Petter Berndalens slagverk.
Mycket av materialet hämtades från skivan Morgonstjärna, med hits – om man nu kan prata i sådana termer när det gäller modern folkmusik – som Maj vare välkommen, Bondepraktikan, Inte har jag pengar inte är jag pank och Brinna inga hjärtan. En stämningsfull avslutning på Ranarims konsert blev versionen av I denna ljuva sommartid som framfördes som extranummer.
Ett unikum
Ale Möller är ett unikum inom svenskt musikliv. Med grunden i folkmusiken kan han egentligen framföra vilken musik som helst på vilken typ av instrument som helst. Ibland till och med instrument som inte finns, men som Ale Möller skapat själv.
Det Ale Möller Band som uppträdde med i Sköldinge bestod - förutom kapellmästaren själv på alla dessa möjliga och omöjliga instrument – av vokalisterna Maria Stellas och Mamadou Sene, spelmannen Magnus Stinnerbom, basisten Sebastien Dubé och slagverkaren Rafael Sida Huizar.
Medryckande sånger
Denna sextett framförde något som benämns världsmusik – vad nu det uttrycket står för – och brukar locka en så kallad upplyst publik. Så var det också i Sköldinge, men de som till vardags inte lyssnar på världsmusik behövde inte känna sig utanför. Bandets repertoar bestod nämligen inte av några krävande melodier, utan medryckande och lättnynnade sånger.
Det unika var sammansättningen där Maria Stellas dramatiska grekiska sånger blandades med Mamadou Senes svängiga senegalesiska melodier och svenska folkmusikbitar, stundom i ett och samma stycke.
Stående ovationer
Ale Möllers lekfulla sätt att forma om musik från skilda delar av världen till något nytt passade synnerligen bra denna kulturhusets invigningsafton. Det tyckte publiken också och visade det med både handklapp, allsång och stående ovationer. De välfyllda stolsraderna gjorde dock att det inte blev så mycket utrymme för dans.
Kanske nästa gång. För visst vore det trevligt om den här konsertkvällen i augusti blir ett återkommande inslag i Omformarstationens verksamhet. Nästa gång kanske med Ellika Frisell och Solo Cissokho och de fantastiska systrarna Bondesson i Baskery, om jag får önska mig en drömuppställning.