Att visa vilka instrument och andra verksamheter som finns att erbjuda är ett stående inslag på vårkanten för Katrineholms kulturskola. Förra året var temat cirkus. I år är det en orkester mitt uppe i en fiktiv tv-inspelning som har gett sig ut på turné, först i Musikens hus ett par dagar och sedan på grundskolorna i kommunen. Orkesterns framgångar i etermedia stöter på patrull när den högst svårcharmade Chefen (Eva Annfält) dyker upp och hotar att lägga ner hela verksamheten.
Hon tycker inte att något som spelas är fint och hon undrar varför det sitter en massa hantverkare med verktyg på scenen.
‒Det är ju en rörtång, det kan vem som helst se, säger Chefen om Ola Halvarssons instrument.
Eleverna från grundsärskolan och Västra skolan som sitter i publiken denna första föreställning för veckan är genast med på noterna och ropar att det ju är en klarinett.
‒Klampa lätt? frågar chefen.
‒KLARINETT! ropar publiken, och det står snart klart att föreställningen är ett mycket smart sätt att introducera instrumenten för eleverna.
Till slut får orkestern den envisa Chefen att gå med på ett vad: om musiken som spelas kan få henne att gråta, då får orkestern fortsätta som planerat.
‒Musik kan göra den mest låsta och instängda människa fri! Musik kan få ett berg att gråta, utbrister orkesterledaren Peter Henriksson, viss om att orkestern kommer att vinna vadet.
Och så börjar försöken att röra Chefen till tårar. Det går sådär, till en början, trots att Fredrik Lindgren i orkestern tar till både valthorn, trombon och trumpet för att blidka henne. Chefen mjuknar en aning till tonerna av Nina Kjellertz-Edins violin. Och kanske kan Maria Odsvall och hennes tvärflöjt till slut göra susen?
Hur det går för orkestern? Vi ska inte avslöja för mycket eftersom skolturnén ännu pågår. Men så mycket kan sägas, att om ett berg kan gråta så kan även en stenhård chef fälla en tår. Eller är det bara någon i närheten som har hackat lök?