Någon nykterhetspolitisk kontroll över alkoholhanteringen förekom inte före mitten av 1800-talet. Visserligen genomfördes vissa restriktioner redan på 1600-talet, men då enbart i ekonomiska eller näringspolitiska syften.

Sedan metoden att bränna brännvin av säd vunnit allmän spridning i Sverige under 1600-talet, uppstod reaktioner över att allt för stor del av den viktiga brödsäden åtgick för brännvinsframställning. Av denna anledning genomfördes olika typer av beskattning vid brännvinsframställning. Vid två tillfällen under 1700-talets senare del infördes totalförbud mot all brännvinsbränning. 1776 infördes även ett av statsfinansiella skäl påkallat statsmonopol. Inget av dessa experiment blev dock framgångsrika, utan kringgicks i stor omfattning. 1787 släpptes den så kallade husbehovsbränningen fri.

I slutet av 1700-talet infördes en ny metod för brännvinsbränning, potatisbränningen, som medförde att förbrukningen stadigt ökade till att under 1800-talets förra hälft uppgå till cirka 20 liter rent brännvin per person och år, alla inräknade.

På 1830-talet bildades de första nykterhetsföreningarna, som krävde förbud mot all husbehovsbränning och inskränkningar i tillverkning och återförsäljning. 1855 genomfördes en omfattande reglering av hanteringen med kraftigt skärpt beskattning.

1860 förbjöds husbehovsbränningen, visserligen till stor del av ekonomiska skäl, men för första gången spelade även det nykterhetspolitiska in.

Nykterhetsrörelsen och opinionen mot ”superiet” fortsatte att öka under 1800-talets senare hälft och vann också stark spridning i andra folkrörelser, såsom arbetarrörelsen, frikyrkorna och de liberala rörelserna. Efter ett tillfälligt totalförbud runt 1910 gav mer än hälften av Sveriges vuxna befolkning stöd åt nykterhetsrörelsens krav på permanent totalförbud.

I det läget kom läkaren Ivan Bratt med ett alternativ till totalförbud. Han föreslog att all tillverkning och försäljning skulle ske inom ramen för ett statsmonopol. Hanteringen skulle ske utan privata vinstintressen (desintressering). Inköpen skulle begränsas med hjälp av individuell inköpskontroll, vilket både motståndare och förespråkare till totalförbud såg som en rimlig kompromiss.

Försäljningskontrollen som infördes under första världskriget kom att utformas som en generell alkoholransonering, det så kallade motbokssystemet. Förslaget behandlades i Riksdagen 1917, men började i praktiken genomföras redan 1914.

Det fordrades således tillstånd, motbok för inköp av alkohol. Kontrollen över vilka som skulle beviljas motbok var rigorös. Vid upprepade fylleriförseelser beviljades ingen motbok. Gifta kvinnor kunde i allmänhet inte få någon egen tilldelning, inte heller ungdomar under 25 år eller personer utan fast bostad.

Även sedan tilldelningen var beviljad var kontrollen noggrann.

I Katrineholms Stads Nykterhetsnämnds arkivmaterial från 1929, återfinns förteckningar över hur mycket varje motboksinnehavare tagit ut av sin ranson under månadens 6 första dagar. Om det visade sig att någon tagit ut hela sin ranson redan i början av månaden kunde detta vittna om ohälsosam begivenhet på starka drycker och ransonen kunde efter prövning reduceras. För att slippa detta tidskrävande arbete, infördes så småningom den så kallade femstämplingen, vilket innebar att fem dagar måste förflyta mellan uttag omfattande en liter.

Huvudsyftet med motbokssystemet var att begränsa åtkomsten för missbrukare och att tilldelningen så långt det var möjligt bedömas från fall till fall. Maxtilldelningens storlek varierade. I början av 1914 var maxtilldelningen per kvartal 12 liter och höjdes under sommaren till 16 liter.

I samband med första världskriget infördes krisrestriktioner och tilldelningen var då endast 2 liter. Under 1955 som var motbokstidens sista år var maxtilldelningen nio liter per person och år.

Trots att motbokssystemet måste anses ha fungerat, fanns bland folket en stark opinion för ett totalförbud. Detta ledde till att man 1922 genomförde en folkomröstning, som slutade med en knapp majoritet för dem som var mot ett totalförbud. Utgången av folkomröstningen ledde till en politisk partisprängning på riksplanen. Det var Frisinnade Landsföreningen som 1923 delades i två partier. De som verkat mot ett totalförbud bildade Sveriges Liberala Parti, medan De frisinnade med C.G Ekman som ledare höll fast vid den redan förlorade totalförbudslinjen.

Efter andra världskriget utsattes motbokssystemet för hårdnande kritik och avskaffades som sagt helt 1955. Alkoholpolitiken skulle i stället präglas av ökad upplysning och kraftigt utbyggda vårdinsatser, något som även nykterhetsrörelsen ställde sig bakom. Efter att spriten släppts fri ökade alkoholkonsumtionen drastiskt, varför man nödgades ta till kraftiga prishöjningar i syfte att minska försäljningen, vilket också lyckades. Försäljningen sjönk, men man bör ha i åtanke att försäljning och förbrukning inte alltid går hand i hand. Höga priser har sedan varit den vanligaste metoden för att hålla alkoholkonsumtionen nere.

Nykterheten i Katrineholmstrakten

”Härmed har jag äran meddela, att nedannämnda personer under sistlidne månad varit anmälda eller anhållna för fylleriförseelse här i staden och hava de om åtkomsten av rusdryckerna lämnat följande uppgifter”

Så började rapporten som landsfiskalen i Katrineholms stad varje månad skickade till Systemaktiebolaget i Norrköping. Året var 1931 och kontrollen över medborgarnas alkoholkonsumtion rigorös. Den som ertappades påverkad fick finna sig i att bli arresterad och inlåst för tillnyktring. I bakfyllans ånger fick han (det var oftast en man) redogöra över hur mycket han druckit och varifrån drycken kommit.

Vanligtvis var antalet anhållna per månad mellan fem och tio personer, varav majoriteten kommit till orten per järnväg och således var hemmahörande på annan ort. Detta tilldrog sig som redan nämnts under motbokssystemets tid, då kontrollen över medborgarnas alkoholkonsumtion var så noggrann att den med nutida ögon skulle kunna se som en kränkning av den personliga integriteten.

Om man vid högtidliga tillfällen, till exempel bröllop, födelsedagar eller begravningar sökte extra tilldelning, fick man finna sig i att bli granskad inpå bara skinnet. Skulle spriten förtäras i samband med måltid? Vilka skulle bjudas på kalaset? Hur många? Nyttjade alla gästerna ”starkt” eller fanns det möjligen några nykterister i sällskapet som avstod och därmed bidrog till att någon annan fick sig mer till bästa än vad som var hälsosamt?

Om någon bjöd till dans i sitt hem, vilket var vanligt innan tevens intåg, fick Nykterhetsnämnden genast vetskap därom och förlustelserna blev en punkt på dagordningen vid nästa sammanträde. Hade man dansat under rusets inverkan? Varför var man annars så glad och högljudd?

Trots motboken och myndigheternas idoga kontrollerande var graden av alkoholmissbruk snarare svårare än i dag, då man ju lättat betydligt på restriktionerna. En alkoholist under 1900-talets förra hälft ansågs som en helt igenom förtappad individ som hade sig själv att skylla. Sjukdomsbegreppet var okänt. Alkoholistvård fanns visserligen, men de så kallade ”lövkrattartorkarna” (utan någon egentlig vård) hade mer karaktären av straffanstalt än vårdinrättning. Något man däremot och lyckligtvis kunde se hos allmänheten var medkänsla med missbrukarnas familjer. Det sades om August Kullberg, den store grosshandlaren, att han inför jularna distribuerade ut pengar till de familjer som hade det sämst ställt på grund av den lömska ”brännvinsdjävulen” som tagit familjeförsörjaren i sitt våld. Gåvan överlämnades anonymt och fick under inga omständigheter komma till den ”supige” mannens kännedom. För det var alltid män, särskilt i de lägre socialskikten. Visst kan man misstänka att även kvinnor, precis som i senare tider fastnade i missbruk, men detta var i så fall så skambelagt och tabu att det nästan inte går att utläsa ur protokollen.

Vid ett tillfälle, den 11 maj 1956 förekommer dock en kvinna i Björkviks Nykterhetsnämnds protokoll. Där kan läsas om en man som omhändertas för fylleriförseelse för första gången. Efter diskussion enades Nämnden om att förseelsen var att betrakta som en engångsföreteelse som kunde lämnas utan åtgärd. Däremot hade Nämndens ledamöter av grannar till mannen fått vetskap om att hans hushållerska var hemfallen åt missbruk. Nämndens ordförande fick i uppdrag att undersöka saken och om behov visade sig föreligga, få en bättring till stånd. Hur detta avlöpte går dock inte att utläsa i efterföljande protokoll. Om man vill kan man därav dra slutsatsen att ryktet och sanningen inte alltid går hand i hand.

Det var först i slutet av 1960-talet som man på allvar började uppmärksamma det ökande missbruket bland kvinnor och att missbruket gick allt lägre ned i åldrarna. Det var också då narkotikan fick sitt genombrott, med tragedier som vi inte ska gå närmare in på här, men som fortfarande skördar otaliga offer världen över. Sammanfattningsvis kan man konstatera att drogproblematik alltid funnits, det är bara drogernas art och människors syn på offren som förändrats.

Nykterhetsrörelsen växer fram

Ordenstanken inom nykterhetsrörelsen uppkom i Amerika i mitten av 1800-talet och resulterade i olika sällskap. 1852 bildades ”The Independent order of Good Templars” (IOGT) som etablerade sig i Göteborg första gången 1879.

I Katrineholm bildades 1881 Logen Garfield, följd av en rad små loger som oftast arbetade under primitiva förhållanden. Många av dessa levde bara i ett fåtal månader. Föreningarna och dess medlemmars dåliga ekonomi torde varit en bidragande orsak till att loger som vuxit upp som svampar ur jorden, försvann lika snabbt.

En loge som dock överlevde var Logen 235 Familjvännen som redan från starten 1882 fick fotfäste och en någorlunda god ekonomi. Att logen blev stark och livskraftig berodde till stor del på Carl Fredrikssons snickerifabrik, som gick in och betalade medlemsavgiften för sina arbetare.

Även om Carl Fredriksson själv var nykterhetsivrare får nog den åtgärden i första hand ses som en långsiktig investering från hans sida. Om arbetarna var medlemmar i Logen tvingades de avstå från starkvaror och var således varken fulla eller bakrusiga på arbetet.

Det bör tilläggas att alla arbetsgivare inte resonerade som Carl Fredriksson. Det finns exempel på arbetsplatser där en del av lönen bestod av brännvin, troligen i syfte att arbetarna skulle passiviseras och inte orka organisera sig fackligt. Detta får man förmoda förekom på arbetsplatser med okvalificerade jobb, där en försupen arbetare lätt kunde bytas ut.

Hur hög medlemsavgiften var är svårt att utläsa av arkivhandlingarna, men det finns uppgifter från 1920 som avslöjar att kvartalsavgiften då skulle ha varit 30 öre. Man skulle då också betala ett öre per medlem till ombyggnad av ordenshuset.

Även om medlemsantalet var tämligen stort (155 medlemmar 1920) var uppslutningen till logens möten bara 33 medlemmar per möte i genomsnitt 1920. I romaner som berättar om den tiden (bland annat Vilhelm Mobergs ”Soldat med brutet gevär”) har jag fått veta att många var de som endast besökte logen under vinterhalvåret, då inga dansbanor fanns att tillgå. Så var dock inte fallet vad Familjevännen beträffar. Där kan ingen skillnad upptäckas mellan årstiderna. Däremot kan den dåliga uppslutningen bero på att det var status att vara medlem i en loge, därför att ”genom nykterhet tog det mänskliga medvetandet kontroll över det djuriska”.

Det var till stor del kvinnorna som höll logen igång. Utan deras engagemang med syjuntor, loppmarknader med mera tyder de ekonomiska handlingar som finns bevarade på att den blivit nedlagd redan på ett tidigt stadium. Vid några tillfällen låg den också nere, men pånyttstartades.

Det grundläggande för arbetet i logen var naturligtvis att verka för ett nyktrare samhälle. Ett arbete som i första hand gick ut på att se till att medlemmarna inte använde rusdrycker, men även värva nya medlemmar och intala dessa fördelarna med ett nyktert leverne. Ett annat konkret arbete var när man 1920 tillsatte en kommitté som skulle granska och avslöja stadens lönnbränning. Detta arbete resulterade i flera lyckosamma tillslag.

Logernas passion tycks för övrigt ha varit att inför varje detalj i det löpande arbetet bilda kommittéer. Ingen fråga var så obetydlig att det inte fanns anledning att bilda en kommitté. Man hade uteslutningskommitté, som hade till uppgift att utreda löftesbrott och om möjligt få den förtappade på rätt köl igen.

Ett annat exempel är besökskommittén som hade till uppgift att bevaka närvaron på logens möten och se till att medlemsavgiften betalades. Till detta kommer en rad olika kommittéer, som tillsattes vid behov när något utöver det vanliga skulle utföras.

Kommittén mot lönnbränning firade stora triumfer genom att avslöja flera olagliga brännerier, något som dessvärre inte resulterade i nämnvärt minskat fylleri. I stället för brännvin blev nu ölet en berusningskälla att räkna med. Men även då det gällde ölet eller pilsnerdrickat som det också kallades, försökte man begränsa användandet genom att förmå näringsidkare att inte servera personer med, som man uttryckte det ”supiga vanor”. Detta torde varit en otacksam uppgift, eftersom dessa personer utgjorde en stor del av kundunderlaget.

Kunde då vem som helst bli medlem? Den största nykterhetsorganisationen IOGT byggde inte bara på avhållsamhet från rusdrycker utan också på broderskapets princip. Alla medlemmar var jämställda oberoende av ålder, kön, klass eller ras. En grundsten var också att rörelsen skulle vara partipolitiskt obunden, vilket innebar att alla oavsett politiska sympatier kunde vara medlem i organisationen.

Dessa principer innebar problem under 1930-talet. Kunde en nazist tillåtas vara medlem i en organisation som verkade för broderskap och allas lika värde?

Inom IOGT och även inom Nationaltemplarorden NTO, ansågs detta möjligt. Med hänvisning till den partipolitiska neutraliteten kunde nazister inte nekas medlemskap. Förutsättningen var att de godkände medlemsförpliktelser och stadgar, vilka inte tillät rashat och minoritetsförtryck. Detta var upp till den enskilde medlemmen att avgöra.

Ungdomsorganisationen SGU svensk Godtemplarungdom, hade en något strängare linje. Vid kongressen 1934 uttalades att den ”som ogillar demokrati” inte kunde vara medlem i organisationen. Kongressen yttrade också att medlemskap inte skulle ges ”åt person, vars allmänna samhällsuppfattning inte står på raslikställighetens och demokratins grund”.

Inte heller inom SGU var det partitillhörigheten som fick fälla avgörandet, utan det personliga ställningstagandet till organisationens idéer. Detta avgörande överläts däremot inte till den enskilde.

I praktiken fick olika ställningstaganden ingen större betydelse. Det är svårt att i historien hitta något enda fall där en nazist uteslutits ur IOGT eller SGU. Den troligaste förklaringen till detta kan vara att nazisterna i organisationen var få och om de fanns höll en låg profil.

Roland Blomkvist Kommunarkivet Katrineholm