- Jag ser det som om mitt liv har två delar. Ett före kriget då jag växte upp, utbildade mig och skaffade familj. Det var en underbar tid. Andra delen är livet i Sverige. Jag är så tacksam över att jag har fått en andra chans här.
I Bosnien fanns ingen framtid. Fabriker och skolor hade stängts, hyllorna i affärerna gapade nästan tomma. Ingen visste hur länge kriget skulle pågå.
- Det fanns inget alternativ. Jag ville att våra flickor skulle få ett annat liv och andra möjligheter. Genom min utbildning, bland annat på universitet, visste jag en del om Sverige och den svenska demokratin. Dessutom var Sverige, Danmark och Norge ensamma om att ta emot flyktingar utan visum.
Efter asylbesked väntade transfer först till invandrarverkets förläggning vid Jättuna i Flen, sedan till Garphyttan utanför Örebro. Där var de i ett halvår innan de skulle få välja bostadsort.
- Vi valde Katrineholm före Örebro. Vi ville bo i en småstad av ungefär samma storlek som vår hemstad Konjic. Det tyckte vi var bäst för våra flickor. Vi fick en lägenhet på Kyrkogatan, där var det nära till både dagis och skola.
- Vi har blivit väl mottagna i Sverige. Vi har aldrig blivit mobbade, berättar Dragica. Katrineholm känns nu som min hemstad.