Året 1980 hade den urtrista, introverta och strängt manliga progressiva rocken dött ut och punken och den nya svenska popvågen fanns där för alla oss som inte var intresserade av Svensktoppen.
1980 hade jag slutat 9:an och barndomens kompisgäng från Flen hade definitivt skingrats. Ingen annan än jag hade valt humanistisk linje vid Duveholmsskolan i Katrineholm. The Clash hade släppt albumet London Calling året innan. Den suggestiva titellåten var som en feber i mitt huvud. På stereon spelade jag Dag Vags låt Dimma på högsta volym, liksom Docent Döds låt Krig och kärlek.
Gymnasiet kändes först som en katastrof. Ingen i min klass hade hört talas om den där musiken som fick mig att må så bra, som ingav mig känslan av att allt var möjligt, som inspirerade mig att sy, måla och klippa sönder mina kläder och testa galna frisyrer. Katrineholm var en stad fylld av efterblivna ungdomar som gillade Vargtass från tv-serien Macahan!
Efter tre månader hade jag tröstätit mig till tio extrakilon och dragit mina betyg i botten. Så kom den 30 oktober. Det var en helt vanlig vardagskväll och Ebba Grön och Dag Vag spelade på Safiren. Någonting som hette Drag utan Drog stod som arrangör. Då vände allt. Jag var inte ensam, sakta började jag hitta ett nytt sammanhang. Många av dem jag lärde känna under den här tiden är fortfarande mina vänner.
Historien om 80-talets Dud och alla de drogfria konserterna på Safiren, i Panzardazzet, Östdals hage och Duveholmshallen skrivs gärna i ett glorifierat skimmer. Och som ett missat tåg. Katrineholm kunde ha blivit ett Hultsfred, heter det ofta. Det är förvisso sant, men att det inte blev så, berodde nog på tidpunkten och att Katrineholm inte fick fram något riktigt bra rock- popband som slog nationellt. Många band var nära, men nådde aldrig hela vägen.
Den som tittar noggrant i backspegeln kommer också ihåg att de flesta konserterna var ganska stela tillställningar med en klick yngre tonåringar, som aldrig kom in någon annanstans, längst fram i publiken. Synen på tjejer inom Dud vid den här tiden lämnade mycket övrigt att önska. Tjejer hade inget att göra i replokalerna, annat än att beundra de musikaliska killarna, och kanske hjälpa dem att sy på något tufft märke på skinnjackan.
1980 fanns det otroligt många ungdomar i Katrineholm. Den stora 40-talistkullen fick barn samtidigt som 30-talisterna. Vi svämmande över, och idrotten, scouterna, politiken och kyrkan hade inte mycket att erbjuda alla oss som fostrats till rebeller under 1970-talet.
Dud blev helt enkelt till av en nödvändighet.
Det bästa med Dud var inte konserterna, rockskolan eller det drogfria alternativet. Det var människorna, alla kompisar vi fick och kreativiteten vi odlade.
På lördag ska vi träffas allihop igen och gå på en jubileumskonsert på Safiren, en nostalgifest till minne av en epok inom svenskt musikliv som råkade sammanfalla med min egen ungdom.