Svenska poliser ska vara jämställda med kungen. Det vill säga, i likhet med kungen ska de undantas från den för övriga medborgare lagfästa rättigheten att åta sig politiska uppdrag. Det tycker i alla fall vissa polischefer som plötsligt fått för sig att poliser inte kan få vara politiker.
Nej då, Ewa Callhammar (FP) behöver inte avgå som oppositionsråd eftersom hon är tjänstledig på heltid från polisen. För hennes parti- och poliskollega i Nyköping, Göran Hagberg, är situationen lite knepigare. Han är halvtidspolitiker men tvingas vara tjänstledig på heltid för att få ha uppdraget som ordförande i social- och arbetsmarknadsnämnden.
Ändå påstår juristen vid polismyndigheten i Sörmland, Olof Augrell, att man här uppmuntrar poliser att ta politiska uppdrag.
Svårknäckt nöt
Det är chefen för polismyndigheten i Västerbotten som bestämt sig för att förbjuda sina medarbetare att ha politiska uppdrag. Motivet anses vara att sekretessen inom det sociala området kolliderar med polisernas rapporteringsskyldighet. En detalj i sammanhanget är att den polis det handlar om har haft sitt uppdrag i socialnämnden i 17 år innan någon såg den eventuella risken för lagkrocken.
Det verkar vara en juridiskt svårknäckt nöt och kanske borde någon fråga sig om det är värt besväret att knäcka den. Helt riskfritt är det inte heller. Eftersom saken ska avgöras i Arbetsdomstolen, utifrån enbart arbetsrättsliga aspekter – av experter på ett för sakfrågan främmande juridikområde som kanske inte har ett hum om sekretessens eller rapporteringsskyldighetens innebörd – finns det risk för att vad som helst kan knäckas – utom nöten.
Moraliskt delikat
Det är en moraliskt delikat fråga, men i sak enkel. Den som åtar sig ett politiskt uppdrag inom socialtjänstens område måste ovillkorligen följa de lagar som reglerar den verksamheten. Socialtjänstlagen, sekretesslagen och regelsystemet i övrigt. Just när politikern är politiker är hon eller han inte polis. För alla politiker inom det sociala området gäller att de i princip måste ”glömma” vissa saker när sammanträdet är slut.
När, i det här fallet, polisen återgår till sin tjänst som polis gäller rapporteringsskyldigheten, och alla andra skyldigheter som poliser har, fullt ut. Men det hon eller han fick veta från socialtjänsten, och som är sekretessbelagt, ska vara glömt. Så enkelt är det med den saken. Och samtidigt så svårt.
Förhoppningsvis kan den enskilda individen själv bäst avgöra om hon eller han klarar att förena rollerna som polis och politiker. Men ingen kan veta säkert om det går i alla situationer. Men det är inte av en tillfällighet som politiker kallas förtroendevalda. Om en polis väljs till ett politiskt uppdrag måste vi förutsätta att väljarna har förtroende för att hon eller han kan klara uppdraget. I en demokrati ska ingen polischef få bestämma vem väljarna får ha förtroende för. Inte Arbetsdomstolen heller.
Betydande risk
Det är klart att de dubbla rollerna är ett svårt moraliskt dilemma. Om jag vore polis skulle jag tänka mig för minst två gånger innan jag tackade ja till ett uppdrag som socialpolitiker. Och jag hoppas att jag, när jag tänkt klart, skulle tacka nej. För jag kan aldrig vara säker på att jag som polis kan ”glömma” att jag som socialpolitiker fått en regelrätt sekretessbelagd information som, om jag minns den när jag är i tjänst som polis kan leda till att jag klarar upp en svår brottsutredning. Risken för kortslutning blir betydande.
Jag utgår från att en polis, som åtar sig ett politiskt uppdrag, räknar med att bli omplacerad till en befattning med mindre risk för intressekonflikter om det behövs. För att problematisera mera: saken handlar inte enbart om väljarnas förtroende för politikern, den kan också handla om polismyndighetens trovärdighet. Men moraliska dilemman löses inte med förbudsregler. De kräver omdömesgilla överenskommelser mellan berörda. Alltså ömsesidigt omdöme.
Icke valbara
I vår bransch avråds reportrar från partipolitiskt engagemang. Det finns redaktionsledningar som inte ens tillåter passivt medlemskap i politiska partier. I vart fall brukar medarbetare som engagerar sig i valrörelser sättas i karantän. Eftersom ledning och medarbetare i regel är överens om vad som är lämpligt och olämpligt uppstår sällan problem i det här avseendet.
Jag utgår från att Arbetsdomstolen inte skulle ta upp ett ärende som handlade om att någon journalist omplacerats på grund av ett politiskt uppdrag. Det skulle vara detsamma som att Arbetsdomstolen tog sig bestämmanderätt över pressetiken. Hu!
Det finns faktiskt, förutom kungen, befattningshavare som i lag är förbjudna att ha vissa politiska uppdrag. Till exempel är, enligt kommunallagen, den ledande tjänstemannen i en kommun inte valbar till politiska uppdrag i kommunen. Observera singularformen, det handlar alltså om en enda tjänsteman, den som i de flesta kommuner kallas kommunchef. Mattias Jansson får alltså inte vara politiker i Katrineholm så länge han har sitt nuvarande jobb.
En förvaltningschef får inte heller väljas till ledamot i den nämnd som svarar för förvaltningens verksamhetsområde. I det fallet tycker jag att lagstiftaren gått lite för långt även om det finns ett enkelt sätt för små kommuner att kringgå den regeln om de skulle önska. De kan ju låta bli att tillsätta en förvaltningschef och lägga arbetsuppgifterna på nämndens ordförande.
Kalabaliken i Vingåker
Apropå förtroende, eller kanske rättare sagt motsatsen, så lär kommande vecka bli avgörande för fortsättningen på kalabaliken i Vingåker. Här är det knappast omdömet, utan misstron som är ömsesidig. Väljarnas tålamod med vissa politiker är för länge sedan slut och de misstrodda politikernas tålamod kan rimligen inte räcka så länge till.
Skoldebatten i Vingåker, som allt mer blivit en debatt om det politiska ledarskapet, har varit engagerande och innerlig. Det låter väldigt mycket om den expressiva missnöjeskören. Men hur stor är den egentligen? Finns det en majoritet som är lika tyst som somliga politiker? Även om så skulle vara fallet hjälper det inte. Den som är tyst finns inte.
Visserligen sägs det att den som tiger samtycker. Men i så fall är det bra att veta vem den som tiger samtycker med. Debatter är alltid hälsosamma. Särskilt i klartext. Må den fortsätta i Vingåker. Men kalabaliken måste få ett slut. Innan det blir en kortslutning som får Vingåkerspolitiken att kollapsa.