Katrineholms Manskör brukar först lite blygt dölja sina knoppar under en skyddande vårmössa för att som avslutning lyfta sitt "knoppskydd" i en jublande hälsning att nu är det vår.
En av körsångarna är Witalis Meyer. Han har varit med i kören sedan 1960 och ligger med sina 53 år på tredje plats – om man ser till antal medlemsår.
Witalis föddes år 1934 i Sankt Petersburg.
Då Witalis var två och ett halvt år tyckte hans morfar att det var bäst att Witalis mamma lämnade landet och flyttade till honom i Sverige. Det började dra ihop sig till ett andra världskrig. Witalis pappa hade skickats till Sibirien. Strax efter ankomsten till Sverige omkom morfadern i en olycka och hans mamma tvingades lämna bort sitt barn.
Witalis hamnade i en lantbrukarfamilj i Mellösa i Sörmland, där han sågs som en son i familjen och där det redan fanns två äldre döttrar. Han minns både skol- och uppväxttiden som ljus. Framtiden låg utstakad – han skulle ta över lantbruket. Därför började han på lantmannaskolan i Ökna, men Witalis insåg att utgifterna för att mekanisera jordbruket skulle bli för stora. Han mötte Kerstin, som han senare skulle gifta sig med. Hon läste till sjuksköterska och Witalis började på Järnförädlingen i Hälleforsnäs och gick senare i fortsättningsskola.
- Hälleforsnäs var ett livsamt samhälle då, berättar han.
Efter två års studier vid Åsa folkhögskola sökte han jobb i Katrineholm.
- Jag gick till LM Ericsson, Jakobsdals och SKF. När jag lämnade in min ansökan på SKF gjorde jag det till den ansvarige för tjänstemännen där. "Herr Meyer har inte begärt tid hos mig", sa personalchefen lite avmätt. Jag svarade att jag bara ville lämna in mina papper om något passande kontorsarbete skulle dyka upp. Efter en vecka var herr Meyer välkommen, säger Witalis och berättar att han stannade på SKF till pensioneringen i slutet av 1990-talet.
- Jag gick lite tidigare i pension, säger han. På armen sitter en guldklocka som bevis på lång och trogen tjänst.
Kerstin arbetade bland annat på blodgivarcentralen på Kullbergska sjukhuset. Paret fick barnen Chatarina och Ulf. Därefter arbetade Kerstin natt inom vården och senare på Sörmlandshälsan.
- När vi flyttade till Katrineholm bodde vi först passande nog på Kerstinbodagatan. När vi fick barnen bodde vi på Trädgårdsgatan, senare flyttade vi till en villa på Nyhemsgatan. Där kopplade vi av i vår trädgård med blommor och grönsaker, dessutom hade vi en vinranka som gav vindruvor till eget vin.
Sedan 1960 är Witalis medlem i Katrineholms Manskör.
- Nu har vi fått in några ungdomar och några som fortfarande jobbar. Så det är inte bara pensionärer. Tonen på våra sammankomster är hård, men hjärtlig. Vår körledare Sara Alsander är fantastisk. Vi välkomnar gärna fler sångare.
- Dessutom sjunger jag i Högsjökören, en blandad kör, där även min dotter är med och så sjunger jag i sånggruppen Vänskap.
Många vårsånger blir det. Körerna är bokade för flera uppträdanden under vår och försommar.
- Men jag kör så länge det går!