Det känns allt mer främmande att tänka sig att det är reda pengar som får världen att snurra. Sedlar och mynt har blivit abstraktioner i en konsumtionsyra av luft, och åtminstone jag får allt svårare att konkret se hur stadd vid kassa jag är och hur mina medel knapras på av ogenomtänkta köp, räntesatser och pendlande valutakurser.
För ett år sedan gjorde Riksbanken en undersökning som visar att kontanternas historia snart är all. Var sjätte svensk klarar sig utan dem. Jag är en av dem och har så varit länge. Konsekvensen är att jag har noll koll på framför allt de nya mynt som prånglats ut under senare år.
Av en slump fick jag nyligen en samling sådana i min hand. Förvirringen blev total. Guldtian kände jag igen. Men vad var de kopparpläterade mynten för något? Den ena gick knappt att urskilja valören på. Den andra var en … tvåkrona? Varför? Och vart har silverfemman tagit vägen?
Ett ögonblicks personkris och fånigt gapande uppstod. Det kändes som att plötsligt stiga in på en okänd valutamarknad, i en annan världsdel, tid eller dimension, och påminnas om att det fortfarande är pengar och inte luft som gör världen snurrig.