I 30 år har Fredrik (Leif Rudin) och Julia (Ingegerd Andersson) varit gifta. Att de älskar varandra fortfarande vet båda två innerst inne. Men barnlösheten och beslutet att arrendera ut värdshuset till Herr Engel har gjort att de fyller sitt ganska innehållslösa liv med att träta. Särskilt grälar de om vems brors- eller systerdotter som är bäst eller värst.
Fredriks systerdotter Inga bor hemma hos paret. Hon är tafatt och tillknäppt, men snäll och hjälpsam. Julias brorsdotter finns, men hon kommer aldrig och hälsar på. Det ger Julia utrymme att fantisera och skryta över sin släkting och Fredrik anledning att retas för att denna aldrig visar sig.
Att bygga ett helt lustspel på denna ganska tunna intrig ter sig ganska långsökt för en ständigt uppbokad förvärvsarbetande tvåbarnsmamma år 2011. Men på något sätt har manusförfattarna fått ihop tre akter och ett lyckligt slut.
Sprätt på kärlekslivet
För att uppnå detta skrev de in lite andra figurer i spelet. De är Herr Engel som spelas av Bengt Andersson och systerdottern Inga som Sofia Carlsson spelar med hela kroppen. Lägg därtill en skådespelerska, Mitzie (Johanna Bolin), som ligger i skilsmässa och får i uppdrag att spela rollen som Julias brorsdotter och en blyg och nördig postkassör (Niklas Eriksson), som står för de tunga humorinslagen.
I korthet händer följande: Det är Julias födelsedag. Fredrik uppvaktar inte sin fru, han ägnar sig mest åt att försöka para ihop Inga med Herr Engel. På så sätt ska värdshuset stanna i släkten. Engel är kallsinnig inför kärleksplanerna och det är Inga också. Engel och Julia beslutar sig för att lura Fredrik genom att be en Engels väninna, Mitzie, att spela Julias brorsdotter. Postkassören Ulrik Tallroth kommer och man förstår att här spirar en romans mellan honom och Inga. Mitzie dyker upp. Hon ligger i skilsmässa, men ska snart gifta sig med värdshusvärden Engel. Men innan dess vill hon sätta sprätt på kärlekslivet i och runt värdshuset. Hennes ankomst utlöser en serie händelser som får alla att bli svartsjuka på alla och Fredrik att packa, flytta och begära skilsmässa från Julia.
Skrattretande karaktärer
Men det intressanta och roliga med lustspelet Eldfängde Fredrik så som iscensättningen är gjord i Högsjö är inte handlingen. Det är karaktärerna och hur de gestaltas.
Ensemblen och regissören har lagt ner massor av jobb på att mejsla ut olika personligheter, och roligast av alla är postkassören Ulrik Tallroth som spelas av unge Niklas Eriksson. Han behöver bara visa sig på scenen med sin stela kroppshållning för att folk ska börja fnissa, och här han öppnar munnen och pratar med sin återhållna och entoniga röst brister publiken ut i gapskratt. Vad han sedan säger i sina repliker spelar inte så stor roll.
Det är bra jobbat av en ung amatörskådespelare att gestalta en person som Tallroth och inte spela över eller bara rabbla sina repliker i pjäsen!
Johanna Bolin är fin som den godhjärtade positiva Mitzie, och Ingegerd Andersson fungerar bra som den ganska vanliga tanten Julia. Systerdottern Inga är en knepig figur som bär mycket av humorn i föreställningen. Sofia Carlsson sliter hårt och konsekvent med hennes gestalt rakt igenom föreställningen, och publiken gillar hennes Inga. Bengt Andersson har en mer återhållen karaktär än dem vi är vana att se honom i. I Eldfängde Fredrik behöver han aldrig snubbla eller verka korkad, tvärtom, här är han en klok, stabil kille som försöker vara alla till lags efter bästa förmåga. Leif Rudin är en rutinerad räv i sammanhanget och kan verkligen fläska på med sörmländsk dialekt och vara klurig gubbe. Det får han gott om utrymme till i Eldfängde Fredrik också, snacka om typecasting.
Nyskriven musik
I Eldfängde Fredrik bjuder också Högsjö kultur- och teatergrupp på nyskriven musik som sjungs dels av ensemblen och dels av två "sångflickor" som i sångtexterna knyter ihop handlingen inför varje ny akt. De ger Eldfängde Fredrik en familjär och mysig inramning.