Kerstin Larsson har jämförts med Bang, Barbro Alving, inte minst för att även Kerstin Larsson var en pionjärkvinna i en värld dominerad av män i mörka kostymer. Men några målande krigsreportage, OS-invigningar eller Ingemar Johansson-matcher i boxning blev det aldrig för Kerstin Larsson.
För KK:s läsare på 1990-talet är hon emellertid känd för att vara en vass och ofta bildad insändarskribent då hon skrev om allt från Weckmanska stallet (senare omdöpt till Weckmanska huset) på Storgatan till att planteringarna på torget borde uppkallas efter Katrineholms förste och ende borgmästare Hilding Hjelmberg. Alltid använde Kerstin Larsson sin yrkestitel "journalist" under insändarna, trots att hon var pensionerad sedan många år tillbaka.
Efter studier på högre allmänna läroverket i Norrköping tog Kerstin Larsson studenten 1943 och mot årets slut ringde hennes mamma Thyra upp KK:s chefredaktör Knut Hellberg och frågade om inte dottern kunde få börja som volontär. Vid den tiden var det enda vägen in i journalistyrket, vilket innebar att man fick arbeta mer eller mindre gratis en tid för att lära upp sig. Oftast resulterade det i en anställning på den aktuella tidningen.
Den 18 januari började så Kerstin Larsson på KK och arbetade som allmänreporter. I spalterna kom hon att anta signaturen ”Kim” och letar man i gamla tidningar kan man hitta artiklar undertecknade av henne, även om det mesta hon skrev förmodligen inte har någon signatur alls.
I en intervju 2007 berättar den gamle KK-reportern Olle Löfgren om detta:
– På den tiden skulle man inte sticka ut i Katrineholms-Kuriren, det var förbehållet ledarskribenten Holger Wigertz. Vi allmänreportrar skulle bara rapportera sakligt och kortfattat om allt från politik till syföreningar.
Kerstin Larsson föddes 1922 på Bryggaregatan 7 i Katrineholm och pappan Eric Larsson var en känd katrineholmare som hade speceriaffär i samma hus som kaféet Blodiga Dolken låg en gång i tiden.
Att hon var en ovanlig figur på en tidning dominerad av karlar var helt klart. Att knalla ut på gatorna ensam med block och penna för att snacka med människor – i synnerhet främmande karlar – sågs som ett märkligt beteende i en tid då kvinnor helst skulle vara hemma och ta hand om barnen och stillsamt invänta en make som kom hem från jobbet.
Men Kerstin Larsson hade vare sig make eller barn och blev därmed KK:s första kvinnliga reporter på fältet. Och det blev hon förmodligen med den äran, för hon var infödd katrineholmare och kände nästan alla.
– Hon var kompetent, vi reflekterade aldrig över att hon var kvinna, hon var en i gänget, säger KK-medarbetaren Erik Gustavsson Östdal i en intervju 2007.
Dessutom hade hon vunnit den gamle redaktören Knut Hellbergs gunst ganska tidigt i karriären då han uttalat ”Fröken skriver så trevligt” om den unga volontärens texter.
Förutom att ”randa” notiser om allehanda nyhetshändelser skrev Kerstin Larsson både filmrecensioner och trevliga gratulationsreportage liksom underhållande kåserier. Som till exempel den 12 maj 1947 då hon redogör för det första doppet i sjön och sin uppgjorda "doppningsplan" och hur hon ska skryta om sin bragd efter doppet.
En koll i läggen den 23 januari 1951 ger ett annat typiskt exempel på Kims ordkonst i jubilargenren: Artikeln med rubriken ”Tågstäderskans yrke är roligt men krävande” är en närmast socialrealistiskt återgiven berättelse om fru Klara Ring från Katrineholm som fyller 60 år och står inför pensionering från yrket som tågstäderska på SJ där hon arbetat i 20 år. Arbetstiderna är 7,25 timmar per dag och varannan söndag är ledig – annars är varje dag en arbetsdag: ”Tågstäderskans uppgift är att se till, så att det är rent och snyggt i vagnarna – plocka papper, damma, hålla borden rena, se till toaletterna etc. På sommaren är det särskilt viktigt, att det finns friskt vatten.”
Den 4 augusti 1951 rapporterar Kerstin Larsson om en bussresa till Paris med Ege-trafiken som också anordnas av KK. På den tiden hade KK sin Resetjänst sedan 1940-talet och anordnade mängder av resor.
Bussresan avgår från Katrineholm och går direkt till Paris via Norrköping och 25 förväntansfulla ”KK-resenärer” väntar på att inta bussen som körs av chaufförerna Elis Eriksson och Rune Andersson.
Några av de katrineholmare som intervjuas av Kerstin Larsson är mjölkbilschauffören A. Sandberg, tapetseraren Erik Karlsson, fru Maria Lundqvist på Wera-Magasinet, modisterna Gun Carlsson och Anne-Marie Öhrn samt de båda kompisarna Rune Johansson och Stig Gustavsson som förefaller hemlighetsfulla med sitt deltagande varpå Kerstin Larsson klämmer in: ”Vad de väntar sig få ut av resan, vill de inte riktigt komma ut med, men nöjeslivet i Paris är de ganska nyfikna på, så mycket är säkert.”
Den 1 maj 1953 slutade Kerstin Larsson på KK efter att ha varit familjeredaktör i sex år. Därefter tillbringade hon resterande delen av sin journalistkarriär på Nerikes Allehanda fram till 1 maj 1987 och blev bland annat känd som deckarkritiker av stora mått, något hon fortsatte att ägna sig åt en bit in på 1990-talet.