‒Oj, jag har jobbat för Warbro kvarn i tio år. Först arbetade jag på det gamla stället i Warbro och de senaste fem åren här på Lind i Sköldinge, säger Kerstin Eriksson.
Att ta i och slita är något som hon har fått lära sig från början.
‒Ja, jag har fått bonderiet med modersmjölken, vi har haft mjölkkor hemma och slitit som djur. Det var ett litet uppehåll men 1982 köpte min far och jag Högberga mellan Katrineholm och Valla och då började vi om. Men som ni vet så har det ju bara gått utför med mjölkproduktionen.
När slutade ni?
‒Det var i samband med EU-inträdet, det blev tal om att bygga om ladugården, höjder och bredder med mera, då slutade vi i stället för att bygga om. Efter det arbetade jag på Vrena grönt, men det blev för arbetsamt med resorna. Jag var ensamstående med tre barn. Jag fick jobb efter det som djurskötare i Lerbo, mjölkkor förstås.
Hur hamnade du på Warbro kvarn?
‒Thomas Björklund, en av ägarna var för att hämta en hingst hemma hos mina föräldrar och då frågade jag om han inte hade något jobb åt mig. Jag var trött på kor. Då sa han "jo för fan", och veckan därpå började jag.
Är inte även jobbet som mjölnare tungt med alla säckar?
‒Jo, men vi har fått en del hjälpmedel bland annat vid lyft. Dessutom är lokalerna här på Linds gård bättre anpassade än de var vid Warbro kvarn. Arbetsuppgifterna är omväxlande, jag maler, packar och väger upp om vartannat.
Bilden av en kvarn är att det finns mjöl och damm överallt men i lokalerna på Linds gård är det rent och snyggt utom när det mals eller packas.
‒Vi måste städa undan så snart vi är klara, det värsta som finns är att få i skadedjur och inte minst möss och råttor men städandet gör att vi blir förskonade, berättar mjölnaren.
Vad är konsten med att mala?
‒Det är många parametrar, det gäller att ha fingertoppskänsla. Det handlar om storlek på kärnan, på våren kan det vara annorlunda att mala, fukthalten är ytterligare en parameter som styr.