Redan i inledningen ger sig ensemblen på ett "omöjligt" nummer när man framför Loreens melodifestivalvinnare "Euphoria", komplett med svarta peruker, dans och solosång av en av Katrineholmsrevyns stora stjärnor: Linda Råsberg.
Efter denna sublima start tas publiken raskt ner på jorden igen av Lena Sirrewius och Ellinor Linder i en fin, modern kuplett som handlar om att få släppa fram det fula i sig.
Trots denna pangstart, som följs av flera klassiska revysketcher varvade med anslående musikaliska nummer, är det först i mitten på första akten om föreställningen lyfter riktigt högt. I "Gubbjävlar" får vi möta kränkta vita män, i Bo Hanssons (Hampus Larsson), Ulf Brunnbergs (Niklas Johansson) och Tintins (Rasmus Broström) skepnader. Vasst, aktuellt och härligt politiskt korrekt.
Jeff Lindström avlöser med en underbart rolig monolog som handlar om vår tids Facebookande elitmotionärer.
Innan skrattårarna har hunnit torkas bort är det dags för ett ensemblenummer som handlar om skolpolitiken i Katrineholm. Till Alina Devecerskis hit "Flytta på dig" med en lätt modifierad text, visar Katrineholmsrevyn hur Katrineholms kommun banat väg för flera friskolors etablering i Katrineholm.
I ett annat påkostat ensemblenummer om en viss djurpark i en grannkommun, tas svängarna ut ytterligare, så att publiken nästan tappar andan.
Första akten avslutas med "Den reser sig igen" – en alldeles lagom tillskruvad version av Thorsten Flincks schlager "Jag reser mig igen".
I pausen kan det vara bra att hämta andan, för andra akten drar i gång i ett rasande tempo. I "K-factor", en maffig sketch om Katrineholms kulturliv och marknadsföring, finns allt man kan önska sig av ett lokalt revynummer. Flera katrineholmsprofiler och makthavare gestaltas porträttlikt och precis lagom elakt. Niklas Johansson gör en obetalbar Arne Eklöf, Cissie Brunosson en energisk Harriet Nilsson, Lena Sirrewius är klockren som Göran Dahlström, och Marcus Enström perfekt som Lars Härnström. Bäst är Cia Ronach som debuterar som skådespelare genom att gestalta Hollywoodfrun Gunilla Persson med en nästan livsfarlig energi, som för tankarna till något av Glenn Closes oförglömliga porträtt av kvinnor som pälsfetischisten Cruella de Vil eller den kaninkokande Alex Forrest i "Farlig förbindelse".
En annan sketch som måste lyftas fram är "Katrineholmsspelet" som bygger på den klassiska tv-sketchen från 1960-talet, "Skattkammarön". Här gör Cissie Brunosson en fin insats i en hommage till Margaretha Krook.
Utan överdrift kan man säga att alla musiknummer är riktigt bra. Thomas Ronach gör i sin roll som kapellmästare enormt mycket för känslan av kvalitet som genomsyrar hela föreställningen.
Regissören Jenny Cronholm och Niklas Johansson, som har skrivit de bästa sketcherna måste också få beröm. Niklas Johansson har verkligen utvecklats som textförfattare de senaste åren.
Finns det då inget som hade kunnat vara bättre i årets föreställning av Katrineholmsrevyn? Jo, sjävklart kan inte alla 29(!) nummer i showen hålla samma höga nivå. En del är för långa, andra hade kanske kunnat utgå helt ur programmet. Scenografin kan bli mer estetiskt genomtänkt och påkostad. Varför inte köpa in en ny, snygg soffa till nästa år?