Så blev det äntligen dags för premiär av föreställningen Madam under jorden, mastodontprojektet som involverat stora delar av Katrineholms befolkning på ett eller annat sätt och i olika grad. En del har arbetat intensivt med Madam under jorden sedan i maj i fjol, medan andras insats kanske har bestått i att skjutsa barn till repetitionerna, det innebär hur som helst ett engagemang som alltså manifesterats i tre offentliga föreställningar i helgen och ett antal skolföreställningar i början av veckan.
När själva storleken på projektet och mängden medverkande blir huvudpoängen kan man som arrangör förledas att tro att det räcker. Att föreställningens storlek i sig blir så överväldigande att innehållet spelar mindre roll.
Tack och lov har man inte resonerat så inom kulturskolan, Dud och Duveholmsgymnasiet när man har skapat Madam under jorden. Man har velat erbjuda eleverna möjlighet att medverka i en ambitiös föreställning, där de får möta professionella musiker och skådespelare, arbeta tillsammans med äldre och erfarna hobbymusiker och dansare, och detta i en inramning av ljud och ljus och scenografi som är påkostad, genomtänkt och proffsigt utförd. Med dessa förutsättningar blir Madam under jorden ett minne för livet för all medverkande, och de behöver inte skämmas för vad de ger till publiken. Tvärtom.
Madam under jorden handlar om en grupp människor som lever under jorden. Utan dagsljus livnär de sig på råttor. Deras dygn består av sömn, arbete och matpauser, och de rör sig i underjorden enligt ett noga uträknat rutsystem.
Deras tillvaro styrs av Madam (Kim Anderzon), en fåfäng, delvis flintskallig och mycket rädd kvinna, vars käraste ägodel är en röd solfjäder. Till vägledning i stort och smått har hon en bok, ur vilken hon läser högt för sina undersåtar. Där står till exempel att människor inte får röra vid varandra, inte pussas och kramas.
För att upprätthålla sitt välde har Madam hjälp av två hejdukar, Egil (Linus Gustafsson) och Noa (Hampus Larsson), deras kostymer och kroppsspråk får dem att framstå som korkade machobimbos, farliga just för att de är så dumma och fega.
För att ytterligare skärpa terrorn finns ett djupt svart hål, i vilket Madam hotar att kasta oliktänkande och avvikande.
En avvikande person i gruppen heter Mikael (Fredrik Eriksson). För att slippa kasta honom i brunnen har Madam (som egentligen är mer rädd än ond) konsulterat boken och konstaterat att Mikael saknar hjärna. Därför låter hon honom hållas när han hittar en apparat från ovanjorden, som spelar musik och visar danser.
Madam under jorden visar vad som händer med de rädda och förtryckta när de kommer i kontakt med dans och musik.
Mikaels apparat spelar upp sång efter sång och på så sätt får olika dansgrupper, sångsolister, musiker och ensembler framträda i föreställningen.
I början är det med lättsamma stycken, såsom There´s no business like showbusiness och Singing in the rain, sedan följer med aggressiv musik. Första akten avlutas tvärt mitt i Pink Floyds Another brick in the wall.
I andra akten får Metallica-låten Master of puppets allt att ställas på sin spets i underjorden.
Madam kan inte längre överse med Mikaels avvikande beteende och musiken som väcker känslor till liv. Hon låter kasta honom i brunnen för att återställa ordningen. Det hela har emellertid gått för långt, och Madam tvingas släppa loss känslorna och minnena hos både sig själv och sina undersåtar.
Man får nu också veta varför de befinner sig där nere, och hur de kom dit.
Till slut måste de upp till jordytan igen, för även om det kan vara farligt där uppe är det så livet måste levas.
Det är ett intelligent skådespel, som alla kan förstå och ta till sig, även om man inte analyserar själva storyn. Musiken och dansen bidrar till att föra berättelsen framåt, och som publik blir man varm i hjärtat av al talang och det fina samarbete som manifesteras framför ögonen på en.