Läkarnas dom för tonåringen som lever för idrotten och har så stor kärlek till fotboll, motocross, formel 1 och amerikansk fotboll var hård. Hon tvingades till en svår operation.
— Ryggen är stelopererad med 27 skruvar. Jag ser rolig ut när jag slår kullerbytta, men jag kan spela fotboll igen.
Vem är hon då, Katrineholmstjejen Emma Tillqvist?
— Min personlighet enligt idealet är "killig", säger hon och lägger kepsen med favoritlaget New England Patriots på bordet.
Hon lekte hellre med Lego och bilar än dockor som liten.
— Jag har mina två crosshojar kvar. Tänk så kul det skulle vara att köra igen. Jag älskar att sladda, hoppa och gasa i kurvorna. En gång hoppade jag alldeles för långt. Då gjorde det ont att landa.
Än i dag har Emma aldrig målat naglarna eller tagit hål i öronen.
Det behövs heller inte för en person som värderar det inre högre än det yttre.
Emma föddes med sned ryggrad, skolios. När hon fick i årskurs tre blev sjukdomen ett problem.
— Jag skulle ha en plastkorsett 20 timmar av dygnets 24 för att stabilisera ryggen. Förstå vad det innebär för en tjej som inte kan sitta still och som fyllt fritiden med innebandy, handboll, motocross och fotboll.
"Du kommer att hata den, men den kommer att vara din bästa vän", sa läkaren som ville vänta med en operation tills Emma växt färdigt.
När hon var 13 år var operationen nödvändig. Läget var allvarligt och hon riskerade att få ena lungan punkterad av den krökta ryggen.
— Jag hade två pucklar. Är det kamelen eller dromedaren som har det? Det måste jag Googla, skrattar Emma.
Det tog kirurgerna på sjukhuset i Uppsala tolv timmar att räta ryggen och fixera den med två långa titanrör och 27 skruvar. Ärret är fyra decimeter långt.
— Det var den 10 februari 2008. När jag vaknade ur narkosen var jag fem centimeter längre.
Just då, med all smärta, trodde Emma att hon aldrig mer skulle få röra en fotboll. Det var andra gången hon hade fel.
— Första gången var när jag fick diagnosen skolios. Jag visste inte vad det var och trodde att jag var den enda i världen som var drabbad.
Med envishet och jävlar anamma i lika stora delar började Emma rehabiliteringen. Hon var tvungen att intala sig att små framsteg också är just framsteg och var snart tillbaka. När hon gick ut grundskolan var det en självklarhet att söka till fotbollsgymnasiet i Åtivdaberg.
— Vi är ett knappt tiotal katrineholmare som går där, jag är enda tjejen, och en av tre i årskullen på skolan.
Hon pluggar sista året på samhällsprogrammet med beteendeinriktning och har en lång lista på vad hon vill syssla med i framtiden.
— Kanske ett jobb inom media- och kommunikationsutveckling. Eller försäljning. Varför inte produktutveckling eller internkommunikation, funderar hon.
Men en dröm är starkare än alla andra. Att kunna försörja sig på fotbollen.
— Att få spela collegefotboll skulle också kombinera min längtan efter att resa.
Viljan finns. Kunnandet är på väg för innermittfältaren med fin teknik och spelförståelse och som tidigare i höstas blev seriesegrare med Åtvidabergs FF i östgötafyran.
— Vi förlorade inte en enda match på hela hösten