Egentligen heter hon Karin. Men det är som Kakan Hermansson hon är känd – och ökänd. I Katrineholm landade hon i ett närmast fullsatt lokstall där drygt 60 personer hade slutit upp.
– Det känns otroligt bra! Bara ni inte alla är sådana där SD-människor "under cover", sa hon med glimten i ögat.
Tonen sattes direkt:
– Ställ gärna frågor. Men det får inte bli så i ett rum fullt av kvinnor att det bara är männen som frågar. Då åker jag hem igen.
Det behövde hon inte göra. Karlarna var i kraftig minoritet i Perrongen, som denna morgon var ett slags kvinnoseparatistiskt rum där Kakan Hermansson fick fritt utlopp för sin offentliga person. Den är stundom svårsmält – för det ska den vara – ilsket kryddig, mustig i språket men också med mjuka kanter.
Hennes framträdande var inte så mycket ett föredrag utan hade i stället formen av en intervju. I skenet från en ljuskandelaber på scenen frågades hon ut av Elin Selig, som i samtalet till stor utsträckning utgick från Hermanssons bok "Hela Kakan".
Den är skriven, menade författaren, för att peppa och ge kraft till kampen: mot kvinnohatare och könsförtryckare, mot nyliberalism och klasshat, mot nättroll och rasister.
Världsläget är kvävande, tycker hon.
– Förtryck, transfobi och rasism har blivit normaliserat. Ibland förstår jag inte varför alla kvinnor och hbtq-personer inte bara lägger sig ner och dör!? Hur orkar vi leva med detta?
Kakan Hermansson orkar. Så hon kör på. Hårt. Ibland så hårt att hon orsakar kontrovers. Som när hon i en reklamkampanj uttalade sig nedsättande om poliser. Eller när hon anklagade – och fortfarande anklagar – Sveriges radio P3 för att lägga sig platt i frågan om huruvida Sverigedemokraterna är ett parti som ska kallas "främlingsfientligt" eller "förändringsfientligt".
Under intervjun hann hon göra smulor av mycket inom den hatkultur som drabbar kvinnor men även samhällets allra svagaste. Feministen från Lund medgav att hon trots sin fortsatta kamplust har blivit snällare med åldern. Och hennes mjuka sidor framskymtade också, särskilt i hyllningen av sin hårt arbetande mamma som lotsade barnet Karin in i språkets värld.
– Jag och mina systrar var alltid på biblioteket när vi var små, för vi hade inte råd att köpa böcker. Även om mamma har det i dag, åker hon dit och lånar. Det var alltid viktigt för våra föräldrar att vi skulle bli bildade.