Att Katrineholms manskör firar 100-årsjubileum är naturligtvis en prestation i sig själv. I en tillvaro där tid är hårdvaluta och förströelse finns inom de egna väggarna, behövs viljeansträngning för att upprätthålla de gemensamma institutionerna. Även de mest seglivade föreningslivstraditioner riskerar att tyna bort. Oavsett hur trevligt det är med gemenskap runt sång och musik, så krävs det att eldsjälar håller liv i sammanslutningen. Eldsjälar som ser till att repetitioner och konserter genomförs.
Därför är det glädjande att Katrineholms manskör är en så vital konstellation. Även om medelåldern bland medlemmarna pendlar runt den övre så råder livskraft och sångarglädje som räcker lång väg.
Lördagens jubileumskonsert gav glädjande friskhetsbesked. Gubben är gammal men sången är ung. Att konserten dessutom genomfördes som ett samspel med den finska vänortsmanskören Salon Laulu Sepot och i en fullsatt Pingstkyrka gav ytterligare bevis för livskraften och drivet inom manskören.
En vitamininjektion kan definitivt tillskrivas valet av dirigent. Den noggrant duktiga Sara Alsander, som, utan att rucka på traditionerna, inspirerar till försiktigt nytänkande.
Manskörens del av konserten indelades i fyra avdelningar. Sakralt; Bellman; Ut på sjön samt Dans. Mest imponerad blev jag av den inledande seriösa avdelningen. Mycket jobb har lagts ned på att fånga klangen och slipa tonbildningen. Inte minst diktionen har fått en upputsning. Tydligheten är slående och varje ord får eget liv.
Inför avdelningen med Fredmans epistlar hängde kören av sig kavajerna och uppsluppenhetskurvan fortsatte uppåt ju längre in i programmet man kom. Thomas Ronach på piano, med Anders Morge och Ronny Eriksson som bagare och bagarhustru i Taubes stillsamt humoristiska Den glade bagaren i San Remo, väckte publik förtjusning.
Roligt att manskören tar ut svängarna. Däremot var jag personligen inte särskilt förtjust i arrangemanget av Taubes mästerverk Nocturne.
Tupptango – med kören iförda papptuppkammar – och Domaredansen avslutade före paus. Den sistnämnda framförd utan noter, vilket alltid ger en skjuts i sången.
Att höra körsång framförd på det klingande vackra finska språket är en fröjd och Salon Laulu Sepot gav hörsel för sägen. Under stram ledning av dirigenten Pekka Lakso, bjöd den finska manskören på stämningsfull folkviseton. Eftersom kören endast bestod av fyra sångare i varje stämma förmodar jag att den inte var fulltalig, men klangen var likväl lödig. Med inslag av björkvit spegling i trolsk insjö.
Panis angelicus' av César Frank, med solosång av Heimo Purhonen, gav ett säreget intryck. En silverräv med en ynglings stämma.
Konserten avslutades med båda körerna gemensamt i Suomen laulu. På finska! Bra gjort av Katrineholms manskör.
Arne Eklöf var bra som konferencier, med svensk brytning i de finska presentationerna; en delegation från Kammarkören gratulerade, hyllningstal hölls och firandet fortsatte med dans på kvällen. Och har inte festen tagit slut så pågår den säkert än.