Det har blivit en konstig vana. Någonstans mellan sömn och vakenhet börjar jag plira mot skärmen med ena ögat och försöka ta mig tillbaka till det världsliga sammanhanget. "Det hände medan du sov" läser jag och scrollar mig runt mellan nyhetsmedierna. För det mesta hände absolut ingenting medan jag sov. Ändå måste jag kolla, liksom försäkra mig om att världen finns kvar den här morgonen också.
Man kan aldrig veta. Tillvaron har blivit så mycket mer svårtolkad i och med alla kanaler som vi måste ta in och idissla en stund innan vi försöker spotta ut det mesta och behålla det lilla som har en gnutta substans.
Så här års börjar folk hitta vårtecken. Det är snödroppar hit och krokus dit och fräknar på näsan och en känsla av tyngdlöshet när himlen är grekblå och solstrålarna bränner hål i grusvägarnas decimetertjocka is. Våren är efterlängtad, lite mer för varje år tror jag. Det är väl en ålderssak. När livets vår ligger bakom en blir den faktiska än mer viktig.
Själv tittar jag minst lika mycket efter järtecken. Börjar de inte bli lite många?
Jag menar, påven flyger ut ur Vatikanen. Bokstavligen. Danny får en blackout i Andra chansen. En man i Florida försvinner i ett slukhål när han kollar på tv. Meteoriter regnar över Ryssland. Anna Books hår blir trassligt i simhallen. Kossor försvinner spårlöst och ersätts av hästar och Gud vet vad i middagsfärsen. Över Västerås syns mystiska ljussken och en illande röd dimma sveper in över Australiens kust.
Listan kan göras oändlig. Än regnar det inte paddor (till den digitala generationen vill jag säga att jag menar stora, riktiga grodor och inte surfplattor), men vänta bara. Rätt som det är landar en vårtig stinkpadda med ett smack på ditt huvud.
Nåväl, paddregn kanske är att ta i, även om det visst ska ha hänt utanför slottet Versailles på 1600-talet och utanför Birmingham på 1800-talet. Men en rejäl paddskur är visst ungefär lika vanlig som att det regnar mörtar, och statistiskt sett lär de flesta av oss missa den upplevelsen.
Frågan är bara vad järtecknen förebådar. Jordens undergång, skulle väl en och annan säga. Men det ämnet kan knappast avhandlas i slutet av en lättsam krönika på en familjesida, så här kommer en mer lättsmält teori som faller sig naturlig i dessa dagar: järtecknen varslar om att Sverige kommer att skicka en banan i jätteblöja och vingar till Eurovision Song Contest.
Den som har en bättre teori är välkommen att diskutera den med mig under en kvällspromenad på lördag mellan klockan 20 och 22.
Carina Wising