Därför har jag många gånger fått följa med tålmodiga jägare den allra första älgjaktsdagen.
Det är alltid spännande, lite kyligt, men sällan ser man till några levande djur.
Antingen har jag bara haft otur. Eller så beror på att jag är värdelös på att smyga, har färgglada kläder och pratar för mycket.
I år fick jag förmånen att följa med Annika Bergelin ut i skogen. Vi hade satt oss tillrätta på den lilla bänken i jakttornet och småpratat en stund, när skogens konung gjorde entré. Jag kastade givetvis upp kameran och började smälla av en serie med bilder. Annika svepte försiktigt upp bössan. Jag väntade på smällen men den kom aldrig, avståndet var för långt.
Stunden var mäktig och jag kan verkligen förstå tjusningen med jakt. Det mjuka blåbärsriset, dofterna och ljudet av regn som smattrar på kepsen. Naturupplevelsen i kombination med spänningen gav ett minne för livet. Även om det inte blev någon älgstek för Annika den här morgonen.