En tioÄrig pojke med ett stort Àrr pÄ lÀpparna försöker sÀlja nÄgra nyckelringar. Hans sjÀlvsÀkra blick sÀger mig att han inte vill att jag ska tycka synd om honom, men det Àr svÄrt att ta till sig budskapet som strider mot hans unga Är. GÄgatan lÀngs uteserveringarna strax bakom pojken myllrar av fotbollssupportrar i matchtröjor som ivrigt vÀntar pÄ att det stora derbyt ska börja. HÀr finns en vana av att titta pÄ derbyn stÄende lÀngs gatan, tillsammans med hundratals andra.
DÄ och dÄ blockeras flödet pÄ gatan av folk som stannar upp för att köpa musslor eller "Simit", en turkisk bagel, av gatuhandlarna. Jag ser mig nyfiket omkring, men blundar stundtals för att lyssna till staden. PÄ platser som denna kan det vara lÀttare att lyssna, Àn att försöka fÄnga alla intryck med blicken.
NĂ€r mörkret börjar lĂ€gga sig hörs böneutropet och det blir lugnt under en kort stund. NĂ„gra minuter senare blandas Ă„ter gatuhandlarnas rop med turkisk folkmusik, orientaliska rytmer och vĂ€sterlĂ€ndska toner i en mĂ€rklig mix. Ăverallt rör sig mĂ€nniskor i olika fĂ€rger, frĂ„n jordens alla hörn. NĂ„gra av dem har stannat upp mitt under fĂ€rden till Europa, andra springer för att inte missa den sista fĂ€rjan över till Asien.
Vid en bar framför mig reser sig nÄgra unga tjejer för att dansa och en kvinna i slöja klappar rytmiskt hÀnderna. En blind katt korsar bestÀmt folksamlingen.
HÀr finns uppgivenhet och hopp, elÀnde och belÄtenhet och glÀdje och sorg i alla sina extremiteter, sida vid sida. Och det Àr just det, som gör Istanbul sÄ vackert.