Det går upp för mig när jag sprättat tejpen, öppnat kartongemballaget och placerar plastbiten på den snurrande tallriken som drivs med el.
Det här är inte hållbart. Eller?
Det är den mest isande insikten på länge, om än inte i paritet med tanken på miljöapokalypsen och jordens klimatkollaps. Vi blir allt fler som grubblar över den. Idioter vore vi annars.
Även jag gör vad ynkligt lite jag kan för att ändra kamikazekursen. Källsorterar. Återanvänder. Koldioxidbantar. Visst känns det lökigt att ägna timmar åt att sålla plasthuvudena från häftstiften. Men jag är hellre miljöextremist än lortgris. Eller?
Vinylskivan jag precis packat upp ställer alltsammans på huvudet. Den är det senaste tillskottet – och bra som sjutton! – i en livslång, passionerad samling. Musik på sju- eller tolvtums PVC. Kan inte vara utan den. Men den har flugits hit över halva klotet, sedan körts vidare med lastbil. Den är tillverkad av olja och kommer i ett omslag gjort av skövlad skog. Den är inte hållbar för fem öre.
Förståsigpåarna säger att vi hänger på en skör tråd om vi inte är beredda att förändra vår livsstil. Jag kan köpa det – men också att det finns gränser. Kanske gör det mig till ett monster. Eller också bara en människa. Som gör så gott hon kan. Går det trots det åt helvete, så låt det i sådana fall gå med musik på vinyl.