På väg hem till Linda Borgmyren blir vägarna mindre och mindre. Till slut är det bara en smal grusväg med grässträng i mitten. Här mitt ute på landet söder om Sparreholm bor hon med sin familj, som inte bara består av man och tre barn, utan även av en mängd djur. Hundar, katter, akvariefiskar, majsormar, ankor – och inte minst höns som strövar fritt.
Men man behöver inte bo så här lantligt för att ha höns i sin trädgård, säger Linda Borgmyren. Allt fler som bor i tättbebyggda områden vill också omge sig med hönor och tuppar.
‒Ja intresset ökar. Har man bara en liten plätt så kan man ha några höns. Först var det kanske en hipstergrej, men nu är allt fler människor intresserade. Det dyker upp Facebookgrupper i ämnet där man märker att många är nybörjare.
Orsaken till trenden tror Linda Borgmyren är något av en ny grön våg.
‒Man vill gå tillbaka till självhushållningen, att klara sig själv, säger hon.
I höst leder Linda Borgmyren för första gången en kurs på Studiefrämjandet i Flen med titeln "Höns i trädgården".
‒Det har gjort att jag måste lära mig själv också. Jag är helt självlärd så jag har fått läsa på lite. Förhoppningsvis kan kursen väcka intresset ännu mer hos folk.
Själv har hon haft höns i åtta år.
‒Min mamma hade höns när hon växte upp och har länge pratat om att hon saknar det. Men hon har inte möjlighet till det. Så då tänkte jag att jag testar, och ser hur roligt det är.
Och Linda blev frälst. Först hade hon Gotlandshöns, men det blev ingen succé.
‒De var inte motståndskraftiga. De blev sjuka och dog. Sen bytte jag bort en killing mot orpingtonkycklingar. Och de blev favoriter, framför allt hönorna. De är stora och har mycket fjädrar. Men tupparna är tunga och kan skada hönorna.
Numera har hon ett flertal raser och blandningar mellan dem. Och alla hönor och tuppar har namn. Som övertama Sussie, alfatuppen Måns och Maggan som åt upp halva ringblommeodlingen...
‒De är så tama och har riktiga personligheter. De är så olika varandra. Det är ett otroligt socialt spel mellan dem. Det är intriger och vårdnadstvister. Och tupparna har en strikt rangordning.
Man måste inte ha en tupp i hönsgården. Det är till exempel inte alltid så populärt hos grannarna att bli väckt av galandet tidigt på morgonen.
‒Men det blir lugnare med en tupp. Han håller koll och har en beskyddande vaktroll. Utan tupp tar en höna över den rollen.
Plötsligt kommer sonen Anton, 3 år, ut ur hönsgården med ett ägg i handen.
‒Det är nog Maggan som värpt. Hon brukar lägga stora bruna ägg, säger Linda.
När det är dags att stänga för hönsen om kvällen får Lindas mamma vara med. Trots att hon bor långt borta.
‒Jag ringer henne varje kväll. Då får hon vara med och höra ljuden när jag tar in hönsen. Då är hon nöjd.