Den här tiden på året står dammluckorna till tårkanalerna på vid gavel när de examensfina barnen firar skolavslutning i Julita kyrka. Jublande glada barnröster studsar mot valven innan de stormar ut i den ljuva sommartid som de nyss sjöng om. I kyrkbänkarna fiskar rörda föräldrar efter näsdukar.
Under en studentkortege i Eskilstuna står det klart för mig hur ruskigt snabbt föräldraskapets expresståg skenar förbi. Medan barnens storkusin skrålar på sitt lastbilsflak vickar 9-åringen bredvid mig ihärdigt på sin lösa tand. Jag kramar hennes hand extra hårt. Krumelurpiller finns bara i sagorna, så det gäller att ta till vara på vartenda uns av barnaåren.
Vår finurliga förstfödda med det milda Mona Lisa-leendet har nyss påbörjat en karriär som privatspanare. I sitt kollegieblock antecknar hon flitigt alla registreringsnummer hon kommer över. Om Trafikverkets fordonsregister havererar har vi snart en komplett back-up i Julita.
När den unga damen har noterat familjens bilar går hon raskt vidare till släpkärran. När jag stillsamt undrar vad hon ska med all information till svarar hon glatt “Det har jag faktiskt ingen aning om, mamma!” innan hon raskt krafsar ner farmors nummerplåt i blocket.
Att vara barn är att förutsättningslöst upptäcka världen. Det gör även den knappt flygfärdiga skatungen som struttar runt på vår gräsmatta. En stillsam halvtimme ägnar den knubbiga krabaten åt att storögt betrakta vattenspridarens spridda skurar.
I tider av bevattningsförbud är det lyx att bo ett stenkast från Hjälmaren. Vår sjövattenslang ringlar sig hela vägen upp till trädgårdens törstiga rabattblomster.
Strax är det dags även för mig att få sommarlov och det är välbehövligt. Trötta mammor är sällan så effektiva som de själva tror. De är mer som folkilskna zoombies.
Efter en intensiv examenshelg upptäckte jag på söndagskvällen att fläderbuskarna nästan hade blommat över. Rustade med varsin sax gav 9-åringen och jag oss ut för att göra snabba klipp på blombörsen. 20-litersgrytan fylldes med en jättesats sockerlag, men i samma ögonblick som jag hivade i 100 gram av vad jag trodde var citronsyra föll blicken på kryddpåsen. Bikarbonat stod det och mitt nej-vrål var värdigt en vildsint fotbollssupporter. Följande kväll blev det en trött omstart i saftfabriken efter att jag hade avklarat kvällsskiftet på Kuriren. Den här gången lusläste jag på förpackningarna och bokstaverade jag c-i-t-r-o-s-y-r-a innan de hälldes i grytan.
Nu väntar långa veckor på sommarbete och jag hoppas att även du får en välförtjänt långrast från tider att passa i en vänlig grönskas rika dräkt!