Så har man gått och blivit mänsklig. Från sportnörd till mänsklig, inte dåligt det. Det ska dock skrivas direkt att jag bara gästspelar på den här sidan.
Måste säga att jag har varit lite nervös inför uppgiften.
Sport är ju en sak, mänskligt något helt annat.
Det är så brett liksom.
82 centimeter är brett.
Jo, det är det!
Mellan ögonen.
Det är groteskt brett.
En medelstor Hammarhaj har ungefär så brett mellan ögonen. Men den är å andra sidan inte mänsklig så den får någon annan skriva om på någon annan sida.
Här ska det skrivas mänskligt. Vad nu det är?
”Det är väl bra att du får visa upp en annan sida av dig själv”, sa en kollega. Det tänker jag inte göra, det räcker så gott med att bara visa sig på en annan sida.
Människor som gått över till andra sidan visas här.
Får man skämta om döden förresten?
En del skämtar ända in i det sista. Ja, ända ner i graven faktiskt.
En som gjorde det var skrönans mästare, Fritiof Nilsson Piraten. På hans gravsten på Ravlunda kyrkogård kan man läsa: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”
Fritiof Nilsson Piraten var mästerlig med ord och många odödliga citat har han lämnat efter sig. Han skrev på det här sättet om omöjligheten att skriva utan att reta upp någon:
”Även om man skriver om en stoppnål så är det alltid någon enögd jävel som känner igen sig.”
Piraten lever inte, ändå lever han. Jag gillar inte lever, men känner att jag lever när jag skriver mänskligt.
Långt bort från stolpar och ribbträffar.
Här kan jag i stället skriva om Sven Stolpe och Ribbentrop.
Men då jag inget kan om den ene, och den andre var en idiot så låter jag bli.
Slår i stället upp ordet ”Livet” på nätet och fastnar för ett idiotiskt kinesiskt ordspråk: ”I dag är första dagen av resten av din pytt i panna.”
Apropå pytt i panna, jag gillar att laga mat. Tycker det är kul. Inte lika kul som min mor dock.
Hon är roligare.
Hade hört på radion där Lotta Bromé intervjuade tv-kocken Per Morberg. Bromé frågade Morberg vilken maträtt som skulle symbolisera honom som person.
Morberg beskrev poetiskt om hur stekt abborre smakade sommar om våren, och att hösten doftade av krämig lasagne bolognese med bechamelsås och köttfärs.
Jag frågade mor samma sak:
”Pannkaka”, sa hon snabbare än Hjulben undkommer Gråben.
Hoppas inte denna krönika blev pannkaka. Själv tycker jag det gick rätt bra att skriva mänskligt. Brett, men lätt.
Det var liksom ingen sport ...