Efter två månader är det dags för mig att säga tack och adjö för i sommar. I juni tog jag mina första stapplande steg som reporter inne på Katrineholms-Kurirens redaktion. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva om och vilka människor jag skulle träffa.
Sommaren var varm och torr men på tidningen fanns ingen klassisk "nyhetstorka". Fenomenet kanske inte är möjligt i en stad som Katrineholm. Sällan har jag mött så engagerade människor med så inkluderande attityder och stora leenden.
Mina första dagar fylldes av fotbolls-VM. Det var fester i parker och blågulmålade bänkar på stan.
Sommaren fortsatte med värmen, torkan och bränderna. Människor hjälpte varandra och släckte bränder i skogarna. Det brann i varannan rishög och i norra Sverige stod lågorna höga. Jag träffade ett par som åkte till Ljusdal på sin semester för att förse brandmän med vatten. Jag pratade också med brandmän som åkte dit för att släcka elden.
Jag har fått träffa Johanna Hellberg, en modig person som vågade stå upp, inte bara för sig själv utan för andra inom hemtjänsten.
Jag har sett bilar gå på vatten, kolonilotter bli översvämmade och musikstolpar invigas i utegym.
Hela tiden, högt och lågt, dygnet runt. Människor som drabbas, påverkar och hjälper varandra där ute i verkligheten.