Så tände någon lysrören i taket, fröken tryckte på kassettbandspelarens playknapp och musiken rullade i gång. Vi tog våra första danssteg och började mima till låten.
Vi var elva och besatta av brittiska sångkvartetten Bucks Fizz som hade vunnit Eurovision song contest och vi gjorde succé med playback-framförandet av deras låt "Making your mind up".
Vi som fick vara killarna i gruppen (jag var stor, hade kort hår och noll valfrihet) hade varsin grön respektive blå plyschtröja och våra mammor hade sytt färgglada tygränder på ärmarna, precis som på Bucks Fizz tröjor. De två tjejerna som fick vara tjejerna (orättvist små, långhåriga och söta) hade långa kjolar med kardborreband – kjolar som lätt kunde dras av och avslöja kortkorta kjolar under, precis som i originalframförandet. Så här efteråt undrar jag vad i hela helsike det där skulle vara bra för, men som 11-åring hade jag inte utvecklat mycket till kritiskt tänkande.
En kompis hade Eurovision song contest inspelad på video. Vi måste ha nött sönder VHS-bandet när vi övade in dansen. Till slut satt den och vi vågade oss på att framföra numret på familjekvällen på skolan.
Två år senare, när en 16-årig okänd tjej från Norsborg klev in på Melodifestivalens scen i hiskeligt gula kläder, var det klippt igen för min Mellomani. När Carola efter skrällvinsten tryckte Bibeln mot sin barm på scenen och tackade Gud, då bestämde jag mig för att bli religiös, jag också. Men det gick över betydligt fortare än min beundran för Häggkvistskans pipa gjorde.
Förra året följde jag med min egen elvaåring och såg det sista genrepet av Eurovision song contest i Globen. Det var roligt att få en aning av den gigantiska produktionen och att få göra min minsting glad. Men lika mycket som jag känner igen hennes besatthet, lika lite kan jag själv känna något alls för evenemanget numera. Det blixtrar till ibland med någon begåvad sångröst eller en melodislinga som fastnar, men mer blir det inte.
I afton är det dags för årets Mello-final. Sent i kväll vet vi vem som ska försvara den blågula Mellohedern i maj i Kiev. Jag vet vem i familjen som kommer att sitta klistrad och vem som kommer att titta med ett halvt öga.
Min bana som musiktävlingsnörd var kort men intensiv. Varken Herreys armknyck, Björn Ranelids pratsång eller Brandsta-klappen har kunnat ändra på det. Men jag kan än idag minnas de struttiga dansstegen i skolmatsalen med de röda tegelväggarna hösten 1981.