I-landsproblem – javisst, men det är trist i alla fall

"Är det sant att det dröjer ända till 2019 innan nästa säsong av 'Game of Thrones' kommer?"

Min manlige medelålders bekant har läst min förra krönika. Nu ser han på mig med indignation i blicken. Men han är inte ute efter att skjuta budbäraren. Han vill bara dela med sig av sin bestörtning.

När sista avsnittet av "Skam" sändes i våras stod psykologerna på rad i olika pratprogram för att komma med goda råd till hängivna fans som förmodades sörja avskedet från karaktärer som Noora, Eva, Sana och Isak.

Jag antar att schablonbilden av "Skam"-fansen (unga tjejer och homosexuella killar) också omfattade idén om att de behövde psykologisk stöttning för att inte störta ner i djupa, mentala kriser. Medan småbarnsfarsor i 45-årsåldern med stora skägg och vurm för ölbryggande, Metallica och "Drakar och demoner" (min schablonbild av ett "Game of Thrones"-fan), tydligen förväntas klara av två år av längtan efter Jon Snow, Tormund Giantsbane och Jaime Lannister, utan professionell krisbearbetning.

Ja, ja, visst suger det här med schablonbilder. Saknad och längtan efter tv-serier är sannerligen i-landsproblem av rang. Och vad är det egentligen man sörjer? Rutinen kring själva tittandet? Samtalsämnet på jobbet/vid middagsbordet/i sociala medier? Eller möjligheten att fly vardagen och leva sig in i fiktiva problem och glädjeämnen?

Hur som helst så missade jag tillfället att påminna min manlige bekant och alla andra tv-serieentusiaster om att det bara är sju veckor kvar till säsong 2 av den underbara fantasy-serien "Stranger things" har premiär (27 oktober) på Netflix.

[youtube id="https://youtu.be/WmI1WcFo56M"]