Ja, ni hör själva, det lutar åt att gå i vinteridé. Varken det ena eller det andra verkar lösa sig på en kaffekvart. Hösten tycks utveckla sig till ett enda långt vakuum.
Varifrån kommer förresten de envisa rykten som gör gällande att herr Engdahl under många år lystrade till förnamnet Håkan? Nu har jag hört det från två av varandra oberoende källor. Tyvärr låter det lite för bra för att vara sant. Och jag har heller inte lyckats vederlägga huruvida det är med sanningen överensstämmande eller inte. Utan sprider det nu bara helt obekymrat vidare. För håll med om att det är en läcker tanke; att det en gång ska ha vankat runt en Håkan som plötsligt tyckte att namnet liksom inte räckte till för den som aspirerade på vitterhetens högsta höjder?
Själv borde jag å det snaraste döpa om mig till Bockstenskvinnan, för sällan har mina skriverier gett sådana ringar på vattnet som när jag för några veckor sedan kallade Bockstensmannen för tjockis. I Varberg tycks detta ha förorsakat en smärre höststorm. Häromdagen hade jag museiintendenten i luren och hon var inte glad utan tillbakavisade påståendena om att karln var hullig. Dagen efter skickade Radio Halland en länk från en av sina sändningar. Den handlade också om Bockstensmannens eventuella korpulens. Själv känner jag mig helt oskyldig, återupprepade bara vad museiguiden sade på visningen i somras. Och mellan den bilden och silikonrekonstruktionen rådde en viss diskrepans, som det heter nuförtiden. Men vad vet jag. Han kanske bara hade kraftig benstomme. Intendenten delgav mig förresten nya spännande detaljer om Bockstensmannens framfart: Häromåret låg han ute på dejtingsajten Tinder. Bockisen verkar sannerligen leva sitt eget liv där nere på Västkusten. Hur kul är det att dejta ett mosslik, oavsett längd och vikt?
I väntan på bättre, eller iallafall mindre osäkra, tider, en beslutsfähig regering och att Sara Danius ska sopa banan med krakarna i rest-Akademien kanske enda räddningen är att stänga av yttervärlden ett tag. Kokonga in sig, baka surdegsbröd, måla tånaglarna och hänge sig åt lite navelskåderi.
Sånt är Clinton bra på. Sitt namn till trots är han helt ointresserad av omvärldsbevakning, i alla fall om den måste försiggå längre än en meter från kylskåpet. Det enda gemensamma han har med politiken just nu är att han är svart-vit. Samt inte särskilt kompromissvillig - det ska vara våtfoder och inget annat - och tämligen stelbent.
Det är väl normalt för katter som är femton på sitt sextonde. Med stor möda vecklar han ihop sig i spinnställning. Kattsprång går bort och möss ser han helst på tv.
Ändå tycks han trivas ganska bra med livet, vilket i ordningen det nu är - en gång blev han överkörd av en bil. Bråken om rangordning har han lagt bakom sig. Som styvkatt hade han en tuff inkörningsperiod. Det bodde redan två missar i kåken och de var inte nådiga mot nykomlingen. Han blev inte insläppt i Katthult utan tillbringade mesta tiden i en låda på verandan. Numera är han ensam herre på täppan och väljer själv på vilken av Katthults våningar han sover. Etage 1 på förmiddagarna, etage 2 på eftermiddagarna. Och sällan att han ligger vaken om nätterna och googlar på budgetunderlag, expeditionsregering och Nobelstiftelsens stadgar. Där har jag mycket att lära.