Katrineholms kammarmusikförening kunde inte valt lämpligare program att inleda konsertåret med. Argentinsk hetta i smäktande bitterljuv melodik. En öronvärmare för den bistert infrusna folksjälen. En konsertupplevelse som gav smak av honungslen romantik med ett sting av spansk peppar på de musikaliska papillerna. Minus tio ute, men i Musikens hus lyste Buenos Aires via Ligurien med en värme som kändes in i märgen.
Det var alltså den italienska trion Giovanni Sardo, violin; Sergio Scappini, accordion och pianisten Alessandro Magnasco som framförde musik av, i första hand, Astor Piazzolla (1921-1992). Jag är en stor beundrare av Piazzollas musik. Hans produktion har en spännvidd som famnar över ultramelodisk lyrik, till halv- och helgalna kompositioner där rytmik och harmonik förflyttar gränsen för vad som kan uppfattas möjligt.
Just det diametralt motsatta utgör dragningskraften. Som en musikens Picasso. Det skickliga hantverket i föreställande måleri kontrasteras mot det surrealistiska. Det är logiskt att Piazzolla väcker nyfikenhet och att det är många som lockas att tolka hans musik.
Tio korta stycken
I tio korta stycken gavs prov på den lyriska sidan av Piazzolla. Utan att fullständigt övertyga gav Trio di Imperia prov på lyhörda tolkningar. Sergio Scappini i en tillbakalutad charmoffensiv med dragspelet som en förlängning av musikaliteten. Dynamiskt och i fullständig symbios med sina medmusiker. Alessandro Magnasco i känslig pardans med flygeln. Magnasco en bekantskap från Julitafestivalen 2008. Då var han i par med violinvirtuosen Andrea Cardinale.
Söndagskvällens violinist, Giovanni Sardo, föll tyvärr stundtals utanför ljudbilden med en lite gräll nyans i sin ton. Det var mer lyckat i det unisona spelet där accordeon och fiol kompletterade varandra bättre.
Tiden stannade upp
I en långsam, inledande Milonga i D-dur lockades lyssnarna in i Piazzollas värld. Därefter följde musik som liksom fick tiden att stanna upp ett tag. Melodier som förföriskt lockar till igenkänning. Man vet vart de ska ta vägen utan att egentligen veta varför.
En del med ett närmast svenskt anslag. Tanti anni prima slående lik Strålande jul. Chiquilin de Barchin med ett tretaktssug som en svensk sommarvals. Evert bodde ju, som alla vet, en längre tid i Argentina. Musik är i allra högsta grad en global företeelse och den västerländska musiken är besläktad långt över nations- och generationsavstånd.
Efter paus inledde Trio di Imperia med tre stycken av Piazzollas landsman och förgångare Carlos Gardel (1890-1935) Gardel har ett mycket mer traditionellt anslag av tango och i det tredje stycket, Por una cabeza, anades även det spanska arvet. Trio di Imperia handskades varsamt och respektfullt med Gardels musik.
Ingen hybris
Namnet Imperia ska inte misstolkas som något slags uttryck för hybris. Det är helt enkelt så att två av trions medlemmar härstammar från orten Imperia i italienska Ligurien. Därav namnet. I det avslutande sjoket med Piazzollas musik kom naturligtvis välkända Libertango med som avslutande programpunkt. Extranummer och rosor.
Utan att ha trillat av stolen kan man lugnt säga att det var en mycket trivsam stund med Trio di Imperia, Gardel och framförallt: Astor Piazzolla.
Sven Bertilsson