Min dotter fick en spegel i julklapp av sin mormor, och med spegeln följde historien om den som först ägde den: min dotters morfars mormor Anna. Anna var min farmorsmor och jag minns henne som mycket gammal. Hon dog 1979. Jag visste att Anna kom från Katrineholm, att hon gifte sig med en poliskonstapel i Stockholm och fick fyra barn, varav min farmor var ett.
Men med mormors forskning om Annas föräldrar kom historien ännu närmare. När Anna föddes 1886 flyttade familjen från ett torp på Eriksbergs marker in till stan, till Östra Djulögatan. Gatunamnet finns inte kvar i dag, men farmorsmor, hennes föräldrar och sju syskon bodde bara ett par hundra meter från min nuvarande adress på Öster. I början av 1900-talet flyttade Anna till Stockholm, där de flesta av hennes ättlingar bor kvar än idag, men hennes föräldrar bodde kvar i Katrineholm. Hennes pappa Karl-Anton var anställd vid järnvägen och ansvarade för kol- och koksleveranserna vid stationen i Katrineholm.
Karl-Antons liv tog slut på ett brutalt sätt: en dimmig och mörk novemberkväll 1918 blev han överkörd av tåget från Hallsberg och släpades med flera hundra meter. Lokföraren sa efteråt att luften var disig och tung, vilket dämpat ljuden. Världen är liten, säger man ofta, men ibland krymper också tiden ihop till nästan ingenting. Hundra år efter Karl-Anton Lundins sorgliga död på järnvägsspåret kallar hans barnbarns barnbarnsbarn Katrineholm för hemma.