Cookies n' Beans
Regna hembygdsgård
Första anblicken av scenen i partytältet utanför Regnagården gav upphov till farhågor när det gällde framträdandet av Cookies n' Beans. Tre mikrofoner. Ingenting mer. Ok, tänkte jag; ett singbackframträdande till förinspelad musik. Countrystuk med slidegitarrer och de tre medlemmarna schlagerfestivalstylade. Alls icke. Det blev en helakustisk helkväll med trion som fullgott kompband till sig själva. Linda Ström, sång och gitarr; Charlotte Centerwall, sång gitarr och munspel samt Frida Öhrn, sång gitarr och munspel. Alla mina dumma förväntningar och förutfattade meningar ställdes på huvudet. Cookies n' Beans överbevisade med en säkerhet, spelglädje och scenvana som mer än övertygade. Det råder ingen tvekan om att Cookies n' Beans är en countryakt att räkna med.
Givna inslag på pubmusikscenerna i Stockholm, som Big Ben på Folkungagatan, Stampen och Engelen i Gamla Stan. Klart att de skaffat sig scenvana. Risken är stor att de håller på att växa ur den kostymen. Som förband till Rosanne Cash i Dalhalla fungerar gruppen säkert lika bra på större scener.
Var och en av medlemmarna förtjänar ett eget kapitel i första delen av boken om Cookies n' Beans. Alla med egna profiler och sidoprojekt. Mest namnkunnig hittills är Frida Öhrn som med låten Realese me och gruppen Oh Laura, fick armhåren att resa sig. Man kan säga att det har gått bättre för Frida Öhrn än för SAAB. Det var 2007. Då hade Cookies n' Beans existerat i fyra år.
Lite på chans skickade de in låten What if och kom med i schlagerfestivalen 2009. En tv-debut som har en viss genomslagskraft. Genast drog lanseringskarusellen igång och nu känns det mer som om sidoprojekten får ställa sig i kö för att hinnas med. Som tur är gör de faktiskt en bättre version av låten med bara akustiska gitarrer än den med full orkestrering på tv.
Country har alltid haft en relativt stor publik i Sverige. I bästa fall kan en del dansband härledas till genren och artister som Johnny Cash, Dolly Parton och Dwight Yoakam har ett stadigt sug omkring sig. Epitet hästjazz känns förlegat. Genren förnyas ständigt och nya undergenrer kommer till. Det finns en lång tradition och historia att sköta och odla. Det gör Cookies n' Beans på ett alldeles utmärkt sätt.
Mycket av countryns driv är textbaserad. Oftast små berättelser som beskriver allt från svartsjuka – Cookies n' Beans gör en utmärkt version av Dolly Partons Jolene – till euforisk dansglädje. Bland annat därför tycker jag mycket om Cookies. De förvaltar och förnyar arvet. De vet var musiken kommer ifrån och de vet vad de vill berätta med den.
Rent marknadsföringsmässigt är det också smart att renodla imagen. De gör heller ingen hemlighet av könstillhörighet. Här är det högklackat och ekivoka klänningar som gäller. Som tre smultron på ett musikaliskt strå. Alla medel är tillåtna. Självklart!
En nedtrappad Ring of Fire, schlagerhiten What if, och en själfull Killing the blues, var höjdpunkter vid lördagskvällens konsert.
Märkligt att en del folk betalar 200 kronor i inträde för att högljutt stå och fyllepratskratta utan känsla för vad som händer på scenen. Klart att man får vara glad, men det får väl för f-n finnas gränser. Nu var det dessbättre mer den lyssnande delen av publiken än musikerna som stördes.