Karrar Abbas, 19, tog studenten i våras. Han är utbildad undersköterska. Under sommaren har han jobbat med rehabilitering. Sedan ett par veckor tillbaka ägnar han sig helhjärtat åt att stötta och hjälpa de ungdomar som undervisas i mindre grupp, utanför skolans väggar.
‒Jag har varit jättestrulig i skolan. Jag var inte en person som bråkade, jag slogs inte. Men jag hängde med fel vänner. Jag tänkte att jag aldrig skulle falla för grupptrycket. Men det gjorde jag.
Erfarenheten och känslan från den egna skoltiden har han tagit med sig till sitt nuvarande jobb.
‒Jag tror att många känner sig ensamma och söker sig till gängen som leker gangster.
‒Varje skola har ett par bråkstakar. Men i stället för att sätta dem i en och samma klass så ska man sätta dem i olika klasser.
Karrar Abbas tror också att för mycket personal i ett klassrum faktiskt kan göra situationen otrygg.
‒Assistenter är jättebra, vid rätt tillfälle. Men för många assistenter gör det bara värre. Då tänker eleverna "åh kolla, de hämtar assistenter". Det skapar otrygghet "Vad är det här, vad tror de att vi är". Det är i alla fall så jag kände det när jag gick i skolan, säger han.
Han skakar på huvudet åt att ungdomar i 12-13-årsåldern både röker och dricker i dag. Däremot håller han inte med om att situationen är så hotfull som den beskrivits i tidningen den senaste tiden.
‒Den är överdriven.
Efter två veckor har eleverna som undervisats in en mindre grupp börjat plocka fram böckerna.
‒De säger att de gör saker nu som de aldrig har gjort i skolan.
Karrar Abbas menar att relationen till eleverna är jätteviktig. Liksom relationen till föräldrarna.
‒Föräldrarna måste också hjälpa till, säger han.
Tillsammans sätter de upp små och många mål. Karrar Abbas tror också att många ungdomar behöver mer motivation.
‒Istället för att skälla på dem när de kommer för sent, säg till dem "Bra, du är här i alla fall".
‒Härom dagen var det en av eleverna som sa att "jag skiter i skolan". Då sa jag "en fråga innan du går. Vad blir konsekvenserna om du går härifrån. Om tio år, var är du då?" ."Jag vet inte", svarade eleven. "Då så, sätt dig här och läs med mig. Och så ska du snart få fika", sa jag. "Fan vad gott", sa han och fortsatte att läsa.
‒När de började tyckte de inte om att vara där vi är. Nu kramar de oss innan de går hem.
‒Vi behöver ungdomarna. De är vår framtid. Vem ska ta hand om oss senare om inte vi tar hand om ungdomarna nu?