I morgon, den 15 september, fyller Ragnar Molberg 75 år även om det nog är många som inte tror det. Han är till kropp och själ yngre än så.
— Det är inte tiden som gått utan vad man fyller livet med, som är viktig. Och jag har hunnit med en hel del, säger han.
Ragnar Molberg föddes i Tyskland. 1945 då Ragnar var sju år flyttade modern, som från början var svenska, till Sverige med sina barn och här kom de att stanna. Med sin svenska uppväxt och skolgång såg Ragnar sig som svensk, men i 25-årsåldern fick han veta att han fortfarande var sedd som tysk medborgare. Och eftersom han är en man som tar tag i saker och ting ordnade han sitt svenska medborgarskap.
— I efterkrigstidens Sverige fanns ingen husmorssemester. Så småningom kunde mödrar söka ett rekreationsbidrag och det gjorde min mor. Och med det blev jag sommarbarn. Jag sattes på ett tåg från Stockholm, där vi bodde, med en lapp om halsen och skickades iväg till Östersund. Konduktören såg till att jag fortsatte min resa med rälsbuss till Vilhelmina. När jag kom fram fick jag skjuts med postbussen till mitt hem för sommaren, berättar han och fortsätter:
— När jag väl kom fram med mina väskor var traktens alla barn samlade i köket hos den familjen jag skulle bo hos. De hade kommit dit för att titta på stockholmaren och förundrades över hur jag pratade. Betty, mamman i familjen, skickade hem barnen och jag fick vila efter min långa resa.
— Efter någon dag kom en trollkvinna, en nåjd, på besök. Jag undrade varför hon glodde på mig och Betty sa att jag inte skulle bry mig om det. Sen gick det två dagar och sen kände jag plötsligt en värme som spred sig i kroppen och jag kände mig hemma. Jag hade blivit accepterad av nåjden och med det skulle jag få hjälp av samerna om jag någon gång behövde hjälp.
Landsbygden verkade passa Ragnar som hand i handske. I Stockholm träffade han så småningom sin fru som var från Blomsterhult i Österåker.
— Och det är konstigt. Jag har alltid drömt om att få bo i Vingåker, säger han.
Paret köpte en gård i Marsjö, utanför Vingåker. Och där bodde de i 35–40 år.
— Jag körde i skogen med min nordsvenska häst och hade fjällkor och så hundar förstås. Hästar och hundar är mina största intressen. Börjar man prata häst med dig håller du på tills man dör, brukar folk säga, berättar Ragnar.
Han blev känd för sitt stabila psyke efter att ha arbetat för skogsvårdsstyrelsen där han höll i ett arbetslag som planterade skog bland annat. Dåvarande socialchefen i Vingåker kontaktade honom och frågade om han skulle vilja byta jobb och börja arbeta med missbrukare.
— Jag ville sova på saken, men efter ett besök vid Vårnäs kände jag att det här skulle passa mig och jag har jobbat både vid Håkanstorp och Vårnäs.
— Jag ställer upp för dem som ställer upp tillbaka. Det passade många av dem som var fast i ett missbruk.
På hallväggen hänger både ett internationellt championat och ett nordiskt. Det är Tryggestads Navarro, en grosser schweizer sennenhund, som vunnit dem. Senaste hunden var en borderterrier och den somnade på golvet bredvid sängen varje kväll, men på morgon vaknade Ragnar med den bredvid kudden.
Och ishavsleran och grottbjörnen då? Ragnar är en inbiten geolog och leran var en gåva till Naturhistoriska museet i Wien och björnen en gåva från museet till dess motsvarighet i Sverige.