Historikern Dick Harrison skriver, att judehat har funnits i Sverige långt innan det ens fanns judar i landet och att hatet bara tog en paus efter andra världskriget. Robin Paulonen, som tidigare arbetade som ungdomscoach på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm, håller med. Under förra året slängdes bland annat brandbomber in i synagogan i Göteborg och mot judiska församlingens byggnader i Malmö. I Umeå lade den judiska föreningen ner efter hot.
Robin Paulonen stöter själv på judehatet, men tycker inte att det är en utväg att gömma sig.
‒När jag flyttade till Malmö var det vänner som sa "ha inte kippa ute" och "ha inte Davidsstjärna". Jag är snarast kulturell jude och jag har inte kippa eftersom jag inte går till synagogan så ofta, men jag bestämde mig för att ha Davidsstjärna, berättar han.
Hela tiden uppmärksammas Davidsstjärnan. På bussen började en man skrika och spotta. Folk kommer fram och vill diskutera, exempelvis Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och man förutsätter att Robin Paulonen är pro-israelisk. När Trumps erkännande kom arrangerades en demonstration i Malmö.
‒Den samlade 200 personer som skrek "döda judarna". Det är klart att det är en motreaktion mot Trump och Israel, men den drabbar alla judar i deras vardag, säger han.
Likaså drabbades ungdomarna i synagogan i Göteborg, när brandbomben slängdes in.
‒Hur långt är man villig att gå, när ungdomars liv och trygghet står på spel?
Robin Paulonen kan inte säga, om hatet kommer från främst grupperingar som Nordiska motståndsrörelsen, eller från militanta islamister.
‒Hatet finns, men var kommer det ifrån? Jag är rädd för Nordiska motståndsrörelsen, de svenska nazisterna. Men egentligen är jag mest rädd för likgiltigheten, för tystnaden från våra kristna syskon och alla andra. Vi har möjlighet att stoppa hatet nu eftersom vi känner igen det. Men jag tycker att det är alldeles för tyst.