Det är yviga svängar och målande beskrivningar när Jan-Olof, med tydligt f i namnet, beskriver sitt innehållsrika liv.
Ibland blir det känslosamt, det är jobbigt att prata om ens eget barn som dör. Ibland blir det spännande, som beskrivningarna av de 27 fallskärmshoppen från vingliga flygplan i militärtjänsten. Men allra mest är det bara roligt med alla idrottsberättelser. Och när han tar några mjuka danssteg i KOK:s klubbstuga Siggetorpastugen är det lätt att förstå hur bra han trivs på dansgolvet.
Undantaget de första åren i Billsbro utanför Vingåker har Jan-Olof levt i Katrineholm. Idrotten blev tidigt en viktig del av fritiden.
– Bandy och friidrott var de första sporterna jag kom i kontakt med.
Där fanns också ett intresse för boxning. Jan-Olof hängde ofta i boxningslokalen och tittade när Sven Nordin, bröderna Stig och Åke Wärnström och Nisse Andersson tränade för Herman Claesén.
– Dan Waern var också där, men han la sin mesta träningstid på löpning, säger Jan-Olof.
– Själv var jag för feg för att börja.
En dag arrangerades Folkskolans orienteringsuppbåd.
– Det var en punktorientering som jag tyckte var spännande. Eftersom det gick bra ville jag fortsätta.
På den tiden var Kaik stans största orienteringsklubb, men Jan-Olof började i KSK. Han var sedan med när klubbarna 1960 slogs samman till Katrineholms orienteringsklubb.
Kombinationen av ettbra löpsteg och lätt för att läsa kartan gjorde att karriären pekade spikrakt uppåt och 1957 blev Jan-Olof uttagen i juniorlandslaget som mötte Norge i en landskamp. Han gjorde skapliga prestationer och blev uttagen även året därpå. Det var också då, 1958, han nådde sin främsta titel och blev svensk juniormästare.
55 år senare är han fortfarande aktiv, och plockade hem sitt minst 20:e DM-tecken tidigare i höstas. Och varje vecka springer han Veteranskubbet, pensionärsorienteringen. Förr var natten hans paradsträcka.
– Jag minnsen gång när jag sprang långa natten i Jukolakavlen i Finland. Det var före datoriseringen och vi hade poletter med oss som vi skulle lägga i en hink vid varje kontroll. Vi stormade iväg 500 löpare, men snart var jag ensam och när jag kom till nästa kontroll tittade jag i hinken. Där låg ingen polett. Då förstod jag att jag var först.
– Att få jämföra sig med andra är nerven. Orienteringen har blivit en livsstil och det är väl bra att fortsätta aktivera hjärnan och motionera kroppen.
För det varlänge sedan han mådde så bra som i dag. Efter skolan började han som 13-åring inom målaryrket – och blev kvar till pensioneringen. Det var många år då kroppen utsattes för giftiga ångor, färger och lösningsmedel.
För 13 år sedan valdes han till KOK:s första hedersmedlem. Ett klokt beslut av klubben. För det är inte bara som aktiv Jan-Olof gjort stora gärningar för klubben. Han är lite av hustomte vid Siggetorpastugan också. Och gissa vem som gjort alla målerijobb där?