"Hejsan, mitt namn är Viktor Andersson och jag jobbar som au pair i en stad som heter McLean i delstaten Virginia, USA, inte alls långt ifrån Washington D.C.
Jag sökte som au pair för jag ville kombinera resa med att jobba utomlands, från början var det planerat att jag skulle bo och jobba utanför Chicago och ta hand om en svårt handikappad pojke. Tyvärr var inte familjen allt för trevlig och snäll. Som tur är så hittade jag en ny och jag trivs fruktansvärt bra i denna familj!
Jag tar hand om två grabbar på 11 och 13 år. Jag hjälper pojkarna med läxor, deras tvätt, mellanmål och med att bara hitta på något kul för dagen. Oftast så går vi ut och spelar basket och fotboll, spelar tv-spel eller brädspel. Det känns inte alls som man riktigt jobbar i alla fall, man har bara blivit en del av familjen. För min del så har jag blivit familjens lilla sjuksyster som ger råd, samt yngsta grabbens brottarkudde. Han har prompt fått för sig han ska brottas och tacklas med en "Swedish Viking".
I somras så tog jag studenten från Ellwynska och även min äldre bror tog studenten från Duveholmsgymnasiet särskola, att få ta studenten och fira studenten med honom var en riktigt härlig upplevelse att få dela med honom. Två månader senare så tog jag flyget över Atlanten till USA för att spendera 12 månader här, det har gått 5 månader sedan jag kom hit och visst har man hunnit med några saker under den tiden. Fått följa presidentvalet från en av "Swing-delstaterna", varit med om oväder när stormen Sandy drog förbi, umgåtts med nya vänner, Halloween, Thanksgiving, Jul och nyår. Mycket nytt och spännande i jämförelse med gamla trygga Forssjö och Katrineholm.
Men livet är inte allt för annorlunda här än där hemma i Forssjö. T ex istället för att jiddra och näbbas med min bror som jag härmar olika dialekter, tv- och filmfigurer för så gör jag det även här fast på engelska.
Men min bror får även sin dagliga dos av jidder eftersom han ringer mig varje dag ifrån sin iPad. Tacka teknologin och dess under, internet och alla dessa sociala medier, för man hänger med på vad som händer där hemma ändå så jag har inte känt någon saknad efter Sverige än så länge. Men jag måste poängtera att det jag saknar mest är kebabpizza.
Vad jag ska göra när jag kommer hem är väldigt oklart än så länge, jag vet bara att jag vill fortsätta jobba med människor. Helst inom handikappomsorgen eller barnomsorgen. Jag kommer hem i augusti månad någon gång så får väl se vad som finns tillgängligt då. Men just nu så vet jag bara att grabbarna har utmanat mig i TV-spel. Hej svejs!"