Nej, jag har inte parkerat på handikapplatser tidigare heller. Men sedan min dotter för tre veckor sedan fick två frakturer när hon åkte skidor och blev helgipsad från tår till lår, har min förståelse för funktionshindrade barn – och deras föräldrar – ökat från låg/normal till väldigt hög. Allt innebär krångel och tar längre tid.
Att komma in i bilen tar tid, att lasta rullstolen tar tid. Att vänta på hissar i stället för att ta trappan tar tid. Att ringa och fixa saker tar oändlig tid. Jag ringde över 30 samtal innan jag fick tag i rätt person för att få låna rullstol till dottern. När jag väl kom rätt gick det hur smidigt som helst – men att hitta rätt? Hon har fått intyg om sjuktaxi för att komma till skolan, men jag får inte tag på något taxibolag som kan åta sig körningen, trots ivrigt ringande. Att gå på stan, bio, restaurang eller utöva någon sport har vi inte ens försökt än. Dottern är förhållandevis glad och positiv, trots gipset, och det underlättar förstås. Krånglet ligger snarast i samhället, som inte är uppbyggt för funktionshindrade. Om fem veckor slipper min dotter gipset – men för de flesta med barn i rullstol fortsätter det bara. Och egentligen skulle alla gå i genom en tid med gips i familjen, för att förstå hur det är och i framtiden ge fasen i handikapparkeringarna.