Efter ett yrkesverksamt liv som sjukgymnast vet Ulla Eriksson i Katrineholm var "skon kan klämma".
- Om jag får ont när jag gör så här till exempel, så vet jag var det brister och hur jag ska träna. Och mår jag bra av träningen, kan andra må bra av den, säger Ulla och försöker nå en punkt någonstans mellan skulderbladen med ena handen.
Ulla föddes i Söderåkra, söder om Kalmar. Då hon var 5–6 år gammal var den kyrkliga syföreningen på besök hemma hos hennes mor. Ulla älskade att hoppa och skutta runt, men hälsade artigt på alla damerna. En av dem frågade: "Vad ska du bli, lilla Ulla?". Ulla svarade: "Jag ska bli dansös". Hennes mamma blev förskräckt över svaret. Dansös – det var inget riktigt och hederligt yrke, utan lite suspekt, inget för den kyrkliga syföreningen.
- Jag har faktiskt dansat på Kalmar teater, vid en uppvisning när jag var runt 17 år.
Ulla tänkte först bli gymnastiklärare. Grundutbildningen skedde i Lund, men under studietiden valde hon att byta inriktning till sjukgymnastik i stället.
- Det har jag aldrig ångrat. Tänk så slitsamt gymnastiklärarna har det med de ungdomar som inte vill vara med och som inte lyssnar, säger hon med den småländska dialekten fortfarande klingande i talet.
- Jag har alltid älskat gymnastik, men bestämde mig för att det fick vara en hobby.
När studierna var klara arbetade hon en period i Lund, men drömde om att komma till Stockholm. Där fanns hennes syster. Det var ont om arbeten och det närmast Stockholm var ett vikariat på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm.
- Jag kom till Katrineholm 1950 och skulle bara stanna i 14 dagar, men överläkaren sa då de två veckorna hade gått: "det är inte tal om att fröken ska sluta" och så förlängdes vikariatet.
- Sedan mötte jag min blivande make, Karl-Arthur Eriksson, och fick fast tjänst och gifte mig. Så jag blev kvar här. Karl-Arthur arrenderade lantbruket vid Nygård i Floda, men läste vidare till lärare. Vi flyttade in till Katrineholm och bodde i en lägenhet på Bondegatan. Huset var nybyggt och hade en tråkig cementgård, men med en himla massa barn. Det var så roligt med alla barn!
Ulla och Karl-Arthur fick fyra barn. Så småningom flyttade familjen till Linnévägen och bosatte sig i ett gråvitt hus. Huset målades om vart tionde år, först blev det gult och sedan blåvitt. Familjen som bor där nu har målat huset gult igen.
Maken dog för några år sedan. De nio barnbarnen betyder oerhört mycket för henne.
Så var det ju det där med att röra på sig. Runt 1970 började hon med qigong och har till och med tagit del i ett pass bland kineser i en park i Shanghai. Linedance fastnade hon för efter en kurs på Gysinge folkhögskola. Styrketränings-, qigong- och stavgångsgrupper hade hon redan startat inom PRO.
- Jag minns när jag sa att jag ville starta en styrketräningsgrupp. Den dåvarande ordföranden tittade på mig och sa "du menar väl inte att vi ska vi ska lyfta skrot?".
Ulla håller nu grupper i qigong på måndagar, styrketräning på tisdagar och så linedance onsdag och fredag.
- Men på torsdagarna är jag ledig, säger hon.
Den här dagen har hon just avslutat en åtta timmar lång linedance-dag i Pensionärernas hus dit folk från nästan hela Sörmland kom. I januari fyllde hon 88 år.