1989 hade "Skaffa mig en tenor!" av Ken Ludwig premiär på Broadway. En riktig smälla-i-dörrarna-fars, som lånat av operavärlden.
I korthet handlar pjäsen om att den koleriske Saunders (Björn Hellberg), direktör för Cleveland-operan, har engagerat världstenoren Tito Merelli (Arne Eklöf) till operans 40-årsjubileum. Man ska framföra Othello. Direktören har en assistent, Max (Pelle Nilsson) som är en blyg men begåvad sångare, som är kär i direktörens dotter Maggie (Johanna Allen Dahlberg). Maggie vill dock ha ett mer spännande liv än vad Max kan erbjuda. Därför fantiserar hon om Tito.
När Tito, kraftigt försenad dyker upp tillsammans med sin ragata-fru Maria Elisabeth Eliasson), är han en rätt sorglig syn. Han går på diverse piller och rödvin, och slocknar snart. Direktören och Max tror att han är död och vill till varje pris dölja detta och genomföra kvällens konsert. Med hjälp av smink och scenkläder förvandlas Max till Tito. När Tito sedan vaknar tar förvecklingarna fart.
Det är inte klokt att tänka sig att denna pjäs snart fyller 25. Jag hade gissat att den skrevs på 1930-talet, men inte borde ha överlevt sin ettårsdag.
Även om rollistan vimlar av starka och försigkomna kvinnor skulle "Skaffa mig en tenor!" definitivt aldrig passera filmens Bechdeltestet: det vill säga ha minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.
Kvinnorna i "Skaffa mig en tenor!" är antingen vad man brukar kalla karltokiga eller ragator.
Och när intrigen innebär att två vita manspersoner ska sminkas till svarta, en så kallad blackface-sminknig, och på så vis kan förväxlas med varandra, skulle jag avstå från att sätta upp pjäsen. Det finns tusen andra farser att välja på, och säkert 999 stycken som är roligare. Kalla mig gärna politisk korrekt och humorbefriad. Det bjuder jag på.
Men det är ju så synd. För hantverket är det inget fel på. Kannibalteatern imponerar på flera områden.
Till att börja med har de gjort underverk med lokalen. I ett gammalt sunkigt gym i Dud:s dans- och teaterhus på Fredsgatan har man byggt en trivsam salong och en scen som är en välgjord, fint möblerad hotellsvit.
Man har med små ekonomiska medel fixat fram rätt scenkläder, gjort snygga sminkningar och frisyrer (ja förutom den idiotiska blackface-sminkningen) och lärt sig stora mängder pratiga repliker och att slå igen och öppna dörrar i rätt ögonblick.
Pia Widlund brukar vara duktig på att få till flyt och jämnhet skådespeleriet. Det har hon varit denna gång också. Castingen är bra och alla skådespelare gör bra insatser. Att Pelle Nilsson gör debut som skådis är svårt att tro, han gör huvudrollen! Melinda Eriksson och Ullis Pettersson imponerar och Arne Eklöf får använda hela sitt register, inklusive sångrösten, utan att ta över hela föreställningen.