“TVETA MIG” har någon skrivit med spretiga versaler över bilens dammiga bakruta. Budskapets 8-åriga avsändare avslöjas raskt av sitt uppsluppna fnitter.
Nu är det ju inte bara bilen som behöver skuras, utan ett helt hus, en överfull tvättkorg och en ungskock.
Under en rasande effektiv storhandling stelnar jag till. För att blidka den ettriga huskatten Mimmi trugar jag med lyxig blötmat. Förmodligen är det samma jox i alla kartonger, men jag läser ändå plikttroget innehållsförteckningarna.
Oxkött, lax, kyckling och vad tusan… “HAVSÖRN, har de malt ner havsörn?! Är de inte fridlysta” famlar min trötta skalle febrilt. Jag läser två gånger till, i tron att jag har mitt livs scoop. När bokstäverna slutat fladdra står det … havsöring.
Den här månaden har bjudit på stor dramatik. Kattungen, som uppfordrande tjatjamat vid dörren, har fått bekanta sig med sitt uterevir. Hans riskanalyser är värdelösa.
I ett huj sitter han åtta meter upp i en ek och under står hans ängsliga småmattar. Med hjärtat i halsgropen ser de honom balansera allt högre upp i trädkronans rike.
Barnaskaran går resolut och hämtar en stege, klättrar upp och lockar, men förgäves. Den som har fått smak på frihet är svår att fånga.
När deras pälskling vinglar till ute på yttersta grenen och för en stund tappar tassfästet börjar 6-åringen gråthulka hjärtskärande. Jag som käckt tänkt klämma i med min farfar Svens “Har du någonsin sett ett kattskelett i ett träd unge?” tänker om.
I stället förstärks räddningspatrullen med en brandmannapappa och en ännu högre stege. Då rutschar farornas konung med ängsligt gnyende nerför stammen och dunsar ner, inom räckhåll, på fågelholkens tak.
När han landat i den rödgråtna 6-åringens famn vill hon aldrig släppa taget. Både djurungar och människobarn behöver frihet, men även ramar och kramar.
Efter ett maratonlopp mellan Ikeas lagerhyllor har 8-åringen äntligen fått ett eget rum. Fast så värst eget är det inte. Småsyrrorna invaderar och snokar i hennes lådor, men när skymningen faller är rummet bara hennes.
Äntligen kan vi läsa böcker med mycket text och lite bilder. Vi myser tillsammans, nerkrupna under täcket, och plöjer några extra kapitel när det är för spännande att sluta.
När lampan är släckt pladdrar hon oavbrutet vidare om allt från kannibaler, fjärilar lika långa som linjalen i skolbänken och funderingar på hur hennes pappa skulle se ut i örhängen och blommig baddräkt. Sen kluckar hon av skratt.
När hon klivit ombord på sömntåget ämnar jag texta en hälsning med skolkrita över trägolvet i hennes rum. “STÄDA MIG” ska det stå.