När poeten Andreas Öman kommer till Augustenbad en kylig försommardag i början av 1890-talet är han rejält bakfull, sur och motvillig. Han ska tillbringa tre månader i kurorten för att botas från sin alkoholism. Andreas är sänd av sin hustru och hennes rika och dominerande far.
I Augustenbad härskar oinskränkt doktor Arvid Liljedahl. Såväl brunnsgäster och patienter som kurortens anställda och invånarna i byn måste följa hans bud om återhållsamhet i det mesta utom gymnastik kalla bad och inmundigande av brunnsvatten. Den som inte omfattas av Arvid Liljedals välvilja får det inte så lätt.
Arvid Liljedahl är en radikal socialliberal med nationellt rykte. Han har massor av nya idéer. Han vill bota alkoholism, syfilis och gikt utan mediciner och har infört du-reformen i Augustenbad. Han driver ett lasarett där fattiga vårdas gratis. Lasarettet finansieras bland annat med böter som de brunnsgäster som bryter mot någon av Arvid Liljedahls 99 "reglor" måste betala.
Andreas Ömans inre fylls av trots, som dock inte sitter djupare än att han underkastar sig såväl kalla bad och promenader och avstår från alkohol. För att "hämnas" på doktor Liljedahl åtar han sig dock att skriva manus till ett lustspel som av tradition uppförs i Augustenbad varje midsommar med kurortsgäster som medverkande. I spelet ska han ge igen.
Öman får kontakt med en överviktig civilingenjör som lider av gikt och tre kvinnor under sin vistelse. De är "hans" baderska, fru Strand, hennes dotter Maria, skicklig glansstrykerska och Amanda Eggerts, skönhet från huvudstaden som är svårt sjuk i syfilis. På midsommarafton tar Andreas Öman ett återfall, på fyllan möter han först den unga glansstrykerskan och därefter Amanda, möten som får konsekvenser för dem alla tre.
Anneli Jordahl, som sedan fyra år är bosatt i Bie, har inspirerats av verklighetens kurortsepok i Bie. Hennes doktor, Arvid Liljedahl, är fiktiv men har fått låna "reglorna" och många av sina idéer om kalla bad och att bota utan medicin av doktor Per Axel Levin, mannen som gjorde Bie berömd som brunnsort och som var först i Sverige med att skapa en klinik för alkoholister.
I Augustenbad en sommar lyckas Anneli Jordahl väcka historien till liv. Romanen är mycket stämningsladdad och suggestiv. Den som promenerat på den sanka marken i den skuggiga brunnsparken i Bie känner igen den lätt klaustrofobiska känsla man kan få där bland kirskål, mygg och ruttnande baldakiner över källorna en kvalmig sommardag. Har man läst Jordahls roman blir det lättare att tänka sig myllret av människor ur olika samhällsklasser som vistades där för att komma tillrätta med olika sjukdomstillstånd eller som fick sin inkomst från kurortsverksamheten.
Personerna som skildras i romanen kommer däremot inte lika nära som miljöerna. Den lätt ironiska tonen gör att deras handlingar, tankar och känslor känns bitvis mer som redskap för att berätta om en spännande och dynamisk tid och för att diskutera frågor om klass och kön, än gestalter som kryper under huden på mig som läsare. Poeten och drinkaren Andreas Öman är visserligen mycket intressant. Han kommer från enkla förhållanden och försörjs av sin frus familj. Han är man vilket ger honom möjligheter att spela martyr på grund av de ombytta rollerna och därigenom vinna fördelar på andra människors bekostnad.
Kvinnorna har inte alls samma förutsättningar. Blankstrykerskan Maria drömmer om att få utbilda sig och klättra på den sociala stegen, det blir hennes undergång. Amanda Eggerts historia berättar om det orättvisa i att bli smittad av en dödlig sjukdom av sin otrogna make, och gömmas undan på en kurort på landsbygden, medan maken gifter om sig och skaffar barn med en ny ung fru. Civilingenjören som huvudpersonen äter middag med varje dag får berätta om elektrifieringen av Sverige.
Augustenbad en sommar ska man läsa för stämningens skull och om man gillar förra sekelskiftet som epok, om man är intresserad av Bies historia, livsstilsfrågor och genusfrågor, om man vill bli törstig och sugen på ett glas iskallt vatten eller om man vill bli underhållen och få en riktig läsupplevelse.