Sensusrocken med Love and Duct Tape, Centicore, Becky Sharp, Panzer Princess, Salvation Serenade, New Foundation med flera
Stadsparken, Katrineholm
Kajrocken är fantastisk som årlig sammanfattning av vad Katrineholm har att erbjuda i rockväg. Här blandas de nya som precis börjat skaffa sig scenvana med traktens veteraner och övriga som låtit höra om sig mest under det gångna året. Ja, i år hette ju den lokala festivalen som ingår i Katrineholms-Veckan inte Kajrocken av någon outgrundlig anledning. Den hade i stället fått ett namn lika fånigt som om man skulle kalla en löpartävling för något så märkligt som KK-Joggen.
Men strunt samma, under festivaldagen i Stadsparken inleddes eftermiddagspasset med band i rockskoleklass av olika grad. Fanns där några nya stjärnor då? Nja, inte i dagsläget men de här nykomlingarna har förstås alla möjligheter i världen att utvecklas hur långt som helst.
Framåt seneftermiddagen höjdes erfarenhetsnivån på musikerna gradvis när Vengeance At Dawn, My Last Veracity, Torment Division och Duckwalk Rangers spelade, medan Citizen’s Arrest tvingades ställa in på grund av sjukdom.
Tusen Nålar försökte sig på lite publikfrieri genom att ironisera över insändarskribenter som brukar klaga på att det inte bara är liv i parken när Kajrocken, eller vad den nu heter, hålls – utan väsen i parken. Jag tror att om man skriver tillräckligt bra låtar kommer ingen att klaga på detta väsen. Tusen Nålar är ett lite gnälligt indiepopband av den typ som jag brukar kunna gilla. Förutsatt att bandet har just tillräckligt bra låtar. Det har inte Tusen Nålar. Inte än i alla fall. Metalgänget Salvation Serenade gjorde en kortkort spelning som var svår att bedöma.
Panzer Princess från Falun var dagens mest obegripliga bokning. En kopia av glamrockband som Hanoi Rocks och Mötley Crüe, men ingen särskilt bra kopia. Ska man plocka hit utsocknes band bör de väl åtminstone tillföra något. Som New Foundation. Kvartetten från Nyköping stod faktiskt i en klass för sig. Inte som musiker och inte som låtskrivare, men väl när det gäller att visa glöd på scenen.
Det som avslöjades under kvällen är att vi inte har något riktigt stort hjälteband att samlas kring och vara stolta över. De tre mest etablerade Katrineholmsbanden lockade ungefär lika stor publik. Det vill säga några få rader entusiaster framme vid staketet som skulle skydda Stadsparkens blommor, och därutöver spridda skaror nyfikna längre bak.
Becky Sharp har spelat relativt frekvent här hemma. Den här kvällen ägnades gruppens ganska korta spelning till stor del åt nya låtar. Spännande, men Becky Sharp är och förblir ett band som ska spela på mer intima klubbar. Väntar med att bedöma det nya materialet tills jag hört det fler gånger och i rätt miljö.
Centicore har vi däremot knappt sett till på sistone. Det är kul att denna metalmaskin rullar igen. Det lät ungefär som det brukar, möjligen aningen ringrostigt. Centicore bjöd också på en överraskning i form av gästsång från multitalangen Hanna Berglund. Kul, och ett bevis på att gruppen vill utvecklas och förstått att de vanliga – i och för sig roande – onaniposerna med gitarrerna inte håller en hel konsert.
Love and Duct Tape har kanske varit allra flitigast av våra band det senaste året. Denna partyorkester har också blivit allt tajtare och gått framåt vad det gäller scenshowen. Men även Love and Duct Tape passar nog allra bäst på mindre klubbscener än så länge.
När nu inget av våra band har den där riktiga stjärnstatusen så skulle det förstås ha varit trevligt med något vasst band utifrån att toppa med. Men jag antar att det stupade på den ekonomiska biten. Vi har de band vi har och det är viktigt att vi fortsätter ge dem stöd. Då kanske något av dem tar det sista steget.
Fast en sak bör Kajrocken – eller vad den nu kommer att heta nästa år – fixa till. För att få kalla sig festival finns det en mycket gammal regel att följa. På varje festival måste det finnas ett bra ska-band i programmet, så att folk får hoppa och dansa av sig.