För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det finns människor som har förlorat, eller helt och hållet saknar den förmågan. Det skrämmer mig.
Häromdagen hände det igen. Jag skrollade i flödet på facebook när jag fick syn på en bild på brännskadade människor, tagen strax efter en olycka och uppladdad av en person jag känner på avstånd. Först blev jag förvånad, sedan kom vreden och sist, men inte minst, besvikelsen. Det var inte bilden jag blev påverkad av utan handlingen. Hur i all sin dar kunde en människa handla så hjärtlöst? Hur kommer det sig att man kan ta fram mobilen och ta en bild i en sådan situation?
Jag kände detsamma efter attentatet på Drottninggatan. Precis som de flesta andra var min första reaktion att ringa nära och kära för att försäkra mig om att de var okej. Men när bilder på offer började dyka upp i flödet tog besvikelsen över. Jag är definitivt inte glad över själva känslan, men tacksam över att den försäkrar mig om att jag än kan känna något.