Men så bryter de sig loss en natt, gömmer sina mediciner (eller låter dem slinka ner i kaffekoppen tillhörande nattpersonalen som sedan sover gott) och finner sina rätta jag på nytt.
Mångsysslaren Pia Widlund hade nyskriven musik hemma i byrålådan och bestämde sig för att göra något med den. Resultatet blev den musikaliska pjäsen "I ensamhetens korridor" som spelas i Pensionärernas hus i Katrineholm i helgen. Med både varm och bitsk humor, men också ett inte så litet stråk av vemod och sorg, ges plats åt en institution som sällan förekommer på en teaterscen.
Ensemblen går från grå och ledsen till upplivad och förväntansfull – allt tack vare att deras karaktärer under natten då pjäsen utspelar sig får en oväntad möjlighet att ändra på kommunens ombyggnadsplaner för äldreboendet. Med små medel sätter de guldkant på tillvaron. Märk väl att det inte är några större utsvävningar som de längtar efter. Snarare vill de få använda sinnena, andas in naturens dofter eller äta mat lagad med kärlek.
Äldre människor buntas ofta ihop av samhället till en massa vars erfarenhet och kompetens inte räknas med. Vi glömmer dessutom att en människa inte bara är sin nuvarande ålder utan alla sina levda åldrar på en och samma gång. I Pia Widlunds pjäs får karaktärerna bli individer. Det är värdefullt och upplyftande att se hur de får hitta tillbaka till sina yrkesjag och sina intressen. Sune (Jens Wistbacka) har takterna kvar från tiden som affärsidkare, Anders (Hans Larsson) får nytta av sitt förflutna på arkitektkontor, Ulla (Katarina Hallin) återfinner sin pigga gymnastiklärarjargong och Oskar (Ove Nilsson) som drivit handelsträdgård får längta efter grönt igen.
Marie Magnusson i rollen som tidigare dansbandssångerskan Gretl är kanske den som blomstrar allra mest där hon far fram med en glitterprydd rollator och sprider sångglädje. När hon och övriga river av dansbandsdängan "Vi ska till Gnesta stadshotell", då är det riktigt trivsamt i lokalen.
Att pjäsen i helgen spelas i Pensionärernas hus har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att lokalen hänger ihop med de åldersgrupper som karaktärerna representerar. Nackdelen är att det inte är en traditionell teaterscen och därmed svårt att skapa en riktig känsla för miljön. Samtidigt är det roligt att det spelas teater även på oväntade platser i Katrineholm. Det är ett tecken på ett rikt kulturliv.