Katrineholms Symfoniorkester i storform, en dirigent med fast hand i tempo- och volymkontrollerna samt en solist som, med musikalisk värme, spred välbefinnande över Tallåsaulan. Kan en lördagskväll inledas på bättre sätt?
Frågan är naturligtvis retorisk och kan endast besvaras av den i vars öra den avspeglas. För min del kan frågan raskt besvaras med ett rungande: Nej!
Denna något kryptiska formulering innebär alltså att lördagskvällens festkonsert i Tallåsaulan blev en riktig musikkaramell; med mörk chokladdragé över mjuk nougatkräm. En tonsatt pralin som sakta fick smälta mot gommen i smackande njutning. Gott i början och himmelskt på slutet.
Publikkontakt
Från inledande Radetskymarschen till avslutande – just det – Radetskymarschen, var det charm, värme och en publikkontakt, som inte alltid associeras med symfoniorkesterkonserter, som gällde. Allt detta utan att göra avkall på konstnärlig integritet eller tyngd i det artistiska uppsåtet.
Camilla Arvidsson har vuxit in i rollen som dirigent för symfoniorkestern. Det finns en trygghet i hennes ledarskap som smittar av sig på orkestern. Ett självförtroende som kommer av den kollektiva tilliten till en gemensam kvalitetsreferens.
Varje länk har en hållbarhet som inte understiger kedjans styrka. Och alla spelar i samma lag. Stråksektionen som firade triumfer i ett flertal av konsertkvällens programpunkter. Camilla Arvidsson håller strama tyglar med lätt hand.
Arvidssons charm
Det paradoxala är att just det behärskat återhållsamma får orkestern att sprudla som en nyss utsläppt unghäst. Med Arvidssons oemotståndlig charm dompterades även publiken.
Charm är heller ingen bristvara hos Olle Persson – lördagskvällens bad boy. I full karriär gjorde barytonsolisten entré från publikinsläppet, med ett omedelbart strupgrepp på publiken och en Largo al factotum som tillsammans med Rossini förflyttade publiken till ett sorglöst Sevilla.
Om Camilla Arvidsson var Lady så var Olle Persson definitivt Lufsen. Som andra nummer framförde han Canzonettan ur Mozarts Don Juan tillsammans med Nicka Fröberg på mandolin. Ett par som fick ett ömt leende att ofrivilligt sprida sig över ansiktet. Nicka höll åttondelarna i schack och scenen var helt enkelt bedårande.
Mer Mozart med Persson som panflöjtspelande fågelfångare innan orkestern rundade av före paus. Hela första delen av konserten sjöng Olle Persson utan mikrofon och här nådde inte endast klangen, utan – faktiskt – även texten ut.
Efter paus vankades musik ur den lättare repertoaren med Sylvain och allsång som ett andra lager ur pralinboxen. Allra, allra finast var det dock när Symfoniorkestern tog steget in i segmentet odödlig upplevelse, då Lars-Erik Larssons Epilog, ur En Vintersaga, smektes fram. Just stråkarna, som i lugn, men mäktig, grace flöt fram, likt en halländsk flod i snösmältningen; med små virvlar på ytan, hän mot den oåterkalleliga föreningen med Kattegatt. Det avslutande, upplösande, tynande stråkdraget. Lyrisk magi!
Roland Larsson, symfoniorkesterns flöjtist och pianist, var för kvällen tvungen att lämna återbud. Som inhoppande vikarie kunde den icke helt okände pianisten Martin Sturfält engageras. Tur att det finns resurser!
Sven Bertilsson