Ibland glömmer jag bort det. Även journalistyrket har ju sina grå vardagar, fyllda av trista pressmeddelanden som aldrig tycks sluta fylla på den enorma mejlkorgen och känslan av att ingenting roligt eller spännande händer.
I lördags blev jag påmind om hur fantastiskt roligt mitt jobb är och hur mycket jag älskar det, när jag blev skickad till Stockholm för att på plats följa Team Gabriels tv-debut i Körslaget. Att få vara med i händelsernas centrum, då är det som bäst.
Som västsörmlänning och infödd katrineholmare förstår jag det positiva att Katrineholm fått en plats i Körslaget. Det är inte bara ett sätt att marknadsföra Katrineholm, det är också positivt för oss som bor här.
Titta bara på det enorma engagemang som katrineholmarna visar! Facebook-sidan för Körslaget Katrineholm har fått över 2- 300 medlemmar och vår egen Körslagetblogg och våra artiklar på kkuriren.se hör till bland det mest lästa vi har just nu.
I lördags hamnade jag på pressbänken i Körslaget-studion i Stockholm efter en fantastisk dag då jag fick förmånen att hänga med det positiva och härliga gänget i Team Gabriel under repetitionerna. På pressbänken applåderar nästan ingen. Journalisterna från kvällstidningarna anser sig antagligen vara så überseriösa att de inte applåderar eller så fullt upptagna av att analysera vem de ska intervjua efter programmet att det inte blir tid för något handklappande.
Med andra ord kände jag mig som en rätt ensam fågel när jag stämde in i Katrineholms fanclubs ovationer från raden längre bort efter att Katrineholmkören levererat för tv-tittarna.
Det var de värda, vår härliga Katrineholmskör!
ANDREAS LINDHE