Det blev en strålande upptakt på Katrineholms Symfoniorkesterns nya spelår och med Elin Rombo som solist kan man inte gå fel. En storpublik njöt och lät sig förföras av hela det känslomässiga spektra som kännetecknar Elin Rombos sångkonst.
Symfoniorkestern inledde med det inte helt obekanta temat från Carmen av George Bizet (1838-1875). Nynnvänligt skulle man kunna säga och mer än en i publiken formade tyst för sig själv frasen: Jag älskar Carmen, Carmen älskar mig. Och sedan hördes Rösten. En lite hemlig entré från scenkanten, innan hon helt steg fram i strålkastarljuset. Elin Rombo!
Det är märkligt hur en stämma kan beröra och innesluta lyssnaren i den sfär som en musikalisk upplevelse består av. Inte alla kan det, men Elin Rombo kan. Exakt vad det är som gör hennes stämma så unik skulle säkert kunna bli ämne för omfattande fysikaliska utredningar. Är det vibratot, klangen, dynamiken eller helt enkelt det alldeles naturligt perfekta som berör. Svaret går nog inte att finna i det vetenskapligt mätbara. Det får räcka med det empiriskt upplevda. Jag blir alldeles varm och lycklig när jag hör Elin Rombo. Punkt slut.
Förra gången jag hade förmånen att uppleva ett framträdande med Rombo var i ett helt annat sammanhang. Tillsammans med en pianist i det lilla, kammarmusikaliska formatet framförde hon då ett antal sångcyklar av bland annat Poulenc och Stenhammar. Jag skrev då att: ”Gudabenådad är den musiker som genom sin konstform kan beröra och försätta sin publik i ett sinnestillstånd som ligger utanför den egna verkligheten”.
Ordvalet kanske låter lite pretentiöst, men det är verkligen så; den musiker som har förmågan att sätta tids- och rumsperspektiven ur spel har hittat själva kärnan av det musikaliska språket. Oavsett om det är en klassiskt skolad sångerska eller ett trashmetalband. På två helt olika sätt naturligtvis, men ändå.
Från Bizets Sevilla till de svenska storskogarna tog Ingemar Berg därefter publiken via Variationer över en värmländsk orrlåt, signerade kompositören Sven-Erik Johanson (1919-1997) Ingemar Berg – som vanligt med ett uttryck som inte kan beskrivas som något annat än det svengelska cool – förklarade att Johanssons instrumentering fungerar som ljudhärmande illustrationer av orrleken; därav namnet. Spännande svensk musik. Att Johansson tillhörde den tolvtonsinriktade Måndagsgruppen gick inte att ta miste på. Bra val.
Mer svenskt, men av lyriskt folkmusikalisk härstamning bjöds före paus. Två sånger av Hugo Alfvén: Så tag mitt hjärta och Skogen sover, fick ett och annat öga att tåras. Alfvén och Rombo: Så vackert. Så välbalanserat och själfullt. Det svenska språket i ett nytt ljus. Trolskt och innerligt. En John Bauersk målning i tonkädsel.
Efter paus musik av Mozart (1756-1791) och Verdi (1813-1901). I Overtyren till Trollflöjten noterades en perfekt timad nysning från någon i publiken. Viss munterhet får accepteras. Det är ju live.
I den spektakulära arian Nattens drottning ur Trollflöjten visade Elin Rombo den perfektionistiskt tekniska sidan av sitt värv.
Stående ovationer och da capo med en Elin Rombo överlastad av blomsterbuketter. Själva sinnebilden av Rombos framtid.
För Symfoniorkestern står Martin Sturfält som solist i nästa konsert. Sturfält som för övrigt sågs på besök i minglet i pausen. Världen kommer närmare Katrineholm kan det tyckas.
Sven Bertilsson